TANGO FÖR ENBENTA

PÅ ANDRA SIDAN KULLEN

2012-01-26T18:13:00.005+01:00

Till minne av Stig Vig och Tom Ardolino

Det var länge sedan jag höll med Jan-Olov Andersson, men han har helt rätt när han konstaterar att Stig Vig är en av punkerans oförtjänt bortglömda. Det är orättvist att Dag Vag idag mest ses som ett slags fotnot till Ebba Grön. De hade ett stort värde i sig - deras två första skivor håller utmärkt för att höras än idag. Allt prat om svenska textförfattares briljans (vilken för all del kan diskuteras) borde även inkludera Stig Vig. Hans skeva användande av det svenska språket balanserade hela tiden på gränsen mellan det pinsamt naiva och det nyskapande geniala. Hans texter liknar inga andras men beskrev tidsandan minst lika precist som Thåströms eller Peps.

Stickan.

Trots att jag måste erkänna att jag inte hållit koll på Dag Vag de senaste decennierna och därmed missat deras återkommande återföreningar så tänker jag ofta på deras gamla låtar. "Dimma", "Tjockhult", den skruvade och dunkla tolkningen av Dylans "Tombstone Blues" i form av "Snorbloos" och "Idioterna" har alla fasta platser i min mentala jukebox. Den sistnämnda hör till de allra bästa svenska låtarna. Någonsin.

Om Peps gjorde reggaen till en fullt naturlig del av den svenska musiken, så gjorde Dag Vag den rockig och ösig. Deras egenpåhittade benämning "transkontinental rockreggae" var sällsynt passande för deras musik. Det var så den var, orädd och mångsidig. Påhittig och full med humor. Kanske är det det som är felet - de var för vitsiga för att idag räknas till de stora svenska banden. Kanske hamnade de också helt fel för att enkelt slinka in i en generaliserande historieskrivning. De var ju aldrig punk, och deras rötter i den svenska proggen med Träd, Gräs och Stenar och Philemon Arthur & The Dung var djupa. Genom Kenny Håkanssons medverkan hade de också en stark koppling till Kebnekajse. Samtidigt var de alldeles för "punkiga" för att kunna vara den svenska proggens sista utpost. Det är fullt rimligt att författarna bakom boken "99 proggplattor" utnämnder Dag Vags debut till den hundrade skivan, den som knyter samman och överbryggar vad som på den tiden syntes som två helt oförenliga genrer. Idag tycker jag att det är lättare att se likheterna mellan progg och punk. Olikheterna tycks i backspegeln närmast ligga på det retoriska planet. Just därför borde Dag Vag uppskattas för deras insatser, och just därför måste Stig Vig minnas som den försigkomna, fyndiga och överbryggande musiker han var.

Talar man om genreöverskridande band finns det sannolikt inget som bättre exemplifierar musikalisk mångsidighet som NRBQ. Rock, pop, rockabilly, tin pan alley, frijazz och country har aldrig legat så nära varandra som i NRBQ:s hantering av det amerikanska musikarvet. För några dagar sedan gick deras trummis bort. Precis som Stig Vig förmodas ha gått bort av sjukdom, gjorde Tom Ardolino det. De sista månaderna vårdades han för ett flertal olika besvär, och till sist blev de för allvarliga för att han skulle klara det.

Tom.

I NRBQ var alla stjärnor, men det var MUSIKEN som stod främst. Jag minns Al Andersons osannolikt fula skjorta med bilmönster lysa upp mörkret på Kolingsborg någon gång under 80-talet. Jag minns hur Terry Adams daskade labben i klaviaturet som en korsning mellan Thelonius Monk och en kåt säl. Jag minns Joey Spampinatos pådrivande bas, och jag minns Ardolino som plötsligt kliver fram från bakom trummorna och med stor inlevelse och skådespelarförmåga läser dikten "You're Over The Hill, Brother". Den konserten har dröjt kvar i minnet som en av de mest vitala jag sett.

Likaledes har den intervju jag försökte göra med dem stannat kvar hos mig som en guldkantad hågkomst. Det var som att intervjua Piff och Puff gånger tio. Utan förvarning kastade sig Terry Adams ner på golvet i den trånga logen och börjar göra situps. Som ett direkt svar, helt orelaterat till min fråga, frågar han mig vilken som är min favoritlåt av Paul Simon. Jag borde svarat "Richard Cory" men blev helt ställd. När jag slutligen plockar fram mitt danska originalex av deras debutsingel, med bildomslag och allt, blir de som fyra barn som lyste upp. Ivrigt tjattrandes undrade de var jag fått tag på den, att de inte hade den själva och att de faktiskt aldrig ens sett den. Jag lovade att försöka hitta ett ex till men jag har aldrig sett den igen. Mitt eget ex är sedan länge borta. Kanske borde jag skickat det till dem medan tid var.

MED FIENDEN PÅ SAMMA SIDA

2012-01-20T13:43:00.025+01:00

Igår stängde amerikanska myndigheter ner Megaupload, en av de största sajterna där man kunnat lagra filer antingen för privat bruk eller för, som det heter, "olaglig fildelning". Hos iDG kan man läsa om turerna i flera artiklar, men kortfattat har följande inträffat:

Påstått oberoende av PIPA och SOPA har myndigheterna stängt ner Megaupload och därmed också Megavideo som tillhandahållit material för såväl nerladdning som streaming. Megaupload har servrar i bland annat USA, varför amerikanska staten har kunnat slå till trots att de som driver/drev den Hongkong-baserade sajten finns i bland annat Tyskland och Nya Zeeland. Svaret från hackarna lät inte vänta på sig - omedelbart efter nedstängningen slog Anonymous till mot Universal Music, RIAA och amerikanska justitiedepartementet. "Myndigheterna stänger ner Megaupload? 15 minuter senare släcker vi myndigheternas och musikföretagens webbplatser" twittrade Anonymous och gick efter en kvart till överbelastningsangrepp.

Att Megaupload tjänat stora pengar på verksamheten (enligt uppgift mer än 175 miljoner dollar) och därtill skrutit med sina inkomster i bästa maffiastil är direkt förkastligt. Ohederligt är bara förnamnet. För det finns inget försvar. Men det värsta justitieövergreppet är självfallet att FBI kan släcka sajter lite som de behagar. För att åter citera Anonymous: "Megaupload stängdes ned utan att Sopa har blivit lag. Tänk dig vad som skulle hända om lagen godkänns. Det internet vi känner till kommer att försvinna." Idag Megaupload, i morgon - ja...

I vanlig ordning sker detta med upphovsrätten som förevändning. Artisterna ska skyddas. Men artisterna håller som bekant inte alltid med. Bland annat har P. Diddy, Kanye West och Alicia Keys gått samman och visat sitt stöd för Megaupload i "Mega Song". Låten försvann illa kvickt från Youtube. Varför? För att det maktgalna medieföretaget Universal gick in och blockerade låten på så "upphovsrättsliga grunder". Nu är den emellertid tillbaka på igen - hör den söta lilla låten och se videon här eller Vimeo här.

Varje aktion jag kan minnas från upphovsrättsindustrins sida har motiverats med "skyddet för artisterna". Att stora, etablerade artister - de som är de multinationella nöjeskonglomeratens födkrok - gång på gång gått ut och tagit avstånd från metoderna och aktionerna visar bara hur lite detta handlar om artisternas väl och ve. De små artisterna, de som gång efter annan använts som slagträ när copyrightmaffians andra "argument" vittrat, har över huvud taget ingenting att säga till om.

I den gigantiska kören av kreativa röster är jag personligen med mitt förflutna som undergroundartist bara en liten, liten obetydlig röst, men då jag - i skepnad av just en marginalkreatör - har använts som tillhygge i retoriken tycker jag mig ha rätt att känna mig kränkt. Ett slitet uttryck, jag vet, men likafullt relevant. Delar av den musik jag har gjort låg hos Megaupload för fri och fullt tillåten nedladdning. Denna min möjlighet att nå ut till lyssnare som annars sannolikt inte skulle ha fått tillgång till den har strypts av en nation vars "rättvisa" agerar helt självsvåldigt. Om USA på ett liknande sätt skulle göra en räd mot Mediafire, skulle det betyda att att hela mitt musikaliska livsverk, vad det nu är värt, i ett enda slag skulle vara raderat från internet. Om nu inte någon annan lagt upp min musik hos någon annan lagringssajt. Någon som kanske blir nästa mål för den profitkåta nöjesindustrin. Den som inga pengar har till annonskampanjer för att marknadsföra den musik man ändå inte har råd att ge ut på annat sätt än via nerladdningsbara datafiler hamnar i det bistra limbo som bestäms av de stora bolagen. Med andra ord betyder detta att de stora bolagen effektivt sett bestämmer vilka som ska få höras. Fri information, någon?

Man behöver inte vara särskilt klipsk för att, som många också gör, se likheterna mellan Kina och USA i fråga om internetcensur. I bägge fallen handlar det om generaliserade inskränkningar av friheten på internet. Precis som Anonymous-gruppen säger: Det internet vi känner till kommer att försvinna. Det kommer att lönnmördas av myndigheter med makten att göra precis vad fan de vill, hur de vill och när de vill det. Maktens bedyranden om rättssäkerhet och omtanke om individen är bara ett pliktskyldigt glappande med tomkäften. De är maktens eget playbackframträdande till förinspelade argument.

Exakt hur mycket myndigheternas löften är värda kan mätas med hjälp svenska FRA:s oförmåga att hålla sig till lagparagraferna. Paragraferna, som var så viktiga när FRA-lagen genomfördes. Computer Sweden skriver om "ogallrade databaser, integritetskänslig information som sprids utan motivering och lagrade personuppgifter med oklar koppling till signalspaningen". Det vill säga precis allt det som skulle tas om hand. Det som skulle skötas med arkivmeterprecision. Vi skulle inte oroa oss. Inte lägga oss i. "Vi kommer att sköta det här", sa politikerna till oss i myndigt mästrande ton. Nu ser vi hur det gick. Vi som trots allt oroade oss, vi som var bekymrade och vi som kritiserade, vi fick rätt. Det är inte alltid roligt att få rätt. Det är inte alltid roligt att ha känslan att man kommer att få rätt igen, att känna på sig att myndigheterna, vilket land de än företräder men slående ofta likafullt anförda under ett vajande stjärnbaner, faktiskt är det verkliga hotet mot demokratin. Det är inte roligt att bära på den gnagande känslan av att fienden faktiskt befinner sig på samma sida som en själv

KICK OUT THE MOTHERFUCKERS, JAMES!

2012-01-19T22:59:00.003+01:00

Signaturen Overkill tipsade apropå mitt gamla inlägg om James Lasts "Voodoo Party" att de fula festkostymernas okrönte kung också hade gjort en cover på Hawkwind. Hawkwind och James Last! På samma gång! Ett snabbgooglande ledde mig till detta klipp där han inte bara gör "Silver Machine", utan ett helt medley inklusive "Children Of The Revolution" och "School's Out" med stygga gitarrer och allt. Kitsch blir inte bättre än såhär.

SAGAN OM HONUNGENS ÅTERKOMST

2012-01-19T16:37:00.029+01:00

...och ja, sedan så fyllde jag nästan 45. Med det menar jag att jag inte fyllt ännu. Men mina dagar som 44-åring är, om man säger, räknade. Första halvlek är snart slut. Eller egentligen var den slut för ungefär fem år sedan redan eftersom medellivslängden för en svensk man är cirka 79 år, men jag tenderar att se 45 som hälften. Det är som med de gamla C90-kassetterna. Efter 45 minuter var första sidan slut. Sedan vände man och fick 45 minuter till. Hoppas att sista låten inte blir kapad.

Jag befinner mig oåterkalleligen i det som kallas medelåldern och har tydligen gjort det ett tag. Kris? Nä. Jag tycker det är rätt skönt att vara medelålders. Flinar lite extra framför spegeln för att se kråksparkarna. Välkomnar varje grått skägg- och hårstrå som en ny kompis. Jag trivs faktiskt med att se förändringen. Men jag undrar hur det kommer sig att mitt hår grånar från hjässan och neråt. Brukar inte det börja vid tinningarna? Jag menar, vem har någonsin hört uttrycket ”den grå fontanellens charm”?

En annan 45:a, i dubbel bemärkelse.

Visserligen har jag aldrig riktigt vetat var gränsen mellan de olika åldrarna går. När slutar ungdomen, när börjar ålderdomen? Jag bryr mig inte så mycket om den ålder som står på ID-kortet, och kanske är det det som avgör; om ID-åldern är viktig är man fortfarande ung, om man säger att man inte längre bryr sig om åldern och menar det är man medelålders, och om man inte längre kommer ihåg vad det var man inte brydde sig om har man hunnit in i ålderdomen.

Fast det stämmer inte så bra. Det skulle ju betyda att alla som desperat försöker hålla kvar ungdomen fortsätter att vara unga enligt ovanstående definition. Så är det ju inte. Alla 50-åringar som under kirurgkniven lyfter sina slappande ansikten avslöjar sin rätta, 50-åriga identitet just i och med det. Dessa åldersdesperados verkar så... gamla.

Men det är, för att ta till ett uttryck som är betydligt äldre än jag själv, tidens melodi. Vår tid är förmodligen den fjompigaste sedan 1700-talet med dess pompadourer och pudrade peruker. Småbarn lanseras som modeller, tonåringar putar och spänner på sina Facebook-bilder, och vuxna människor åmar sig som småbarn framför spegeln för att hitta den bästa vinkeln.

Hår av hin.

Själv nöjer jag mig med att gratulera håret till varje nytt grått litet strå och konstaterar att jag har skrattrynkor. Var de nu kommer ifrån. Så roligt har jag väl inte haft? För all del, jag har hunnit med att förverkliga de flesta av mina tonårsdrömmar men så förbannat rolig var väl inte första halvlek? Trots min till naturen pessimistiska läggning emotser jag "Livet, del 2" med viss förtjusning. Jag tror den kan bli rätt schysst. Jag har både film och musik och böcker i sådana mängder att det inte kommer inte kommer att gå någon kulturell nöd på mig. Och jag kan alltid skriva.

Fel. Det kan jag inte alls. De senaste månaderna har jag haft skrivkrampen från helvetet. Verbal pares. Detta är det första jag skriver på... länge. För den vars naturliga tillstånd är skrivandet är den fortsatt vita skärmen ett monster som stint stirrar tillbaka med sin ondsinta, bleka blick. Arga leken med en datorskärm. Som bäst med några utraderade krumelurer som inte dugt mycket till som ord. Förhoppningsvis är detta blogginlägg mer än bara en befrielsens paroxysm – en krampens lösning och inte bara ett undantag i en ännu längre period av ofrivillig ordlöshet.

...

Att Tango för enbenta varit tystlåten längre än så är det några som har anmärkt på. Nu känner jag visserligen alla dessa läsare personligen, men för mig räcker det med att antalet personer som påpekat frånvaron går att räkna på ena handens fingrar för att det ska kännas som en folkstorm. Jag har skrivit annat och bloggen har fått ligga i mental kuvös under tiden. Sedan har jag inte heller orkat kommentera samtiden. Den är inte sällan så idiotisk att den talar för sig själv. Absurda lagförslag (en del med passande namn), offentliga (och mindre offentliga) oegentligheter och alla mina andra favoriter ur den rikliga floran av dagsaktuella dilettanterier har högljutt talat för sig själva. Jag menar, ta Håkan Juholt. Mein Gott! Vad är det egentligen för en snurrig spelevink sossarna har släpat fram från bakom ett ostädat skrivbord? Tacka fan för att partiet går kräftgång – han är ju till och med för osannolik för högern! Relegera den mannen från partiledarposten genast. Och tvinga honom att raka av sig mustaschen.

Det blir mycket om ansiktsbehåring märker jag. Så jag fortsätter. Här kommer lite mer info som ni varken begärt eller vill ha. Under en månads tid har jag testat helskägg. Det låter kanske som att jag lånat någon annans, men det var mitt eget. Det låter inte så märkvärdigt när man säger det men jag har aldrig förr låtit det vara kvar så länge, att det förtjänat att utnämnas till helskägg. Det har mer rört sig om en tundra – lite utspridda buskar och enstaka strån som ensamt givit upp sina tystlåtna yl i vinden. Den här gången blev det mer frodigt. Kanske behövde det stå på tillväxt.

Kärestan avskydde det, men man måste ju pröva. Någon gång måste man ju det. Och så illa såg det väl inte ut? Det såg ut som, tja, skägg. Låt vara inte Sean Conneryskt ansat men inte heller ZZ Top-buskigt. Framför allt inte ZZ Top-buskigt. Men sedan när jag kom till den punkt i växtlighetens ymnighet då jag blev tvungen att trimma det åkte det av igen. Jag har ingen trimmer – det är lite 1700-tal över trimmer – så det blev liksom lite ojämnt när jag försökte få till det med hyvel. Ena kinden var mer bevuxen än den andra när jag hållit på en stund med detta verktyg med en rörlighet ungefär lika fin som en motorsåg. Ett klassiskt såga-benen-på-bordet-syndrom alltså. Så jag rakade bort det. Det mesta alltså. Jag behöll en sådan där luden ram kring munnen och det lilla Tom Waits-stripet på underläppen. (Erkänn att ni är skitintresserade av det jag berättar!) Så det som började som lättja (det är förbannat tråkigt att raka sig) och som sedan tog fåfängt sikte på Stålfarfar slutade med... Ricky Gervais.

Så.

Inte så.

Det är ju lite beklagligt eftersom jag avskyr Ricky Gervais. I grund och botten är han bara en osäker mobbare som ger sig på sådana som är svagare än vad han är. Jag avskydde ”The Office” och jag äcklas av hans arrogans i den alternativa resereportageserien ”En idiot på resa”. ”En idiot på resa” följer Gervais kompis Karl Pilkington under dennes strapatser världen över. För Pilkington är det verkligen en fråga om strapatser – Gervais och ”bisittaren” Stephen Merchant hittar på uppdrag som Pilkington ska utföra. Så som att hoppa bungyjump med för lång lina eller vettskrämd flyga flygplan fastklamrad vid en vinge. (Ni som sett serien vet att jag inte överdriver.)

Jag vill slå Ricky Gervais på käften. Karl Pilkington är en butter kille som helst vill sitta hemma och äta fish & chips till sitt favoritprogram på TV. Han är lite indolent till sin natur men det kan han väl få vara då utan att mobbaren Gervais och hans medkumpan (som följer mobbaren lika säkert som apan följer positivet) ska utsätta honom för potentiell livsfara? Nu är det emellertid så att det är i extrema situationer som Karls klokheter kommer fram. Han kommenterar ofta det som händer surt och oförstående inför vitsen med att äta rutten fisk i Japan eller vandra längs kinesiska muren (det är ju ändå bara en massa sten). Men under den njugga och hämtmatsflottiga ytan finns någon som ser världen på ett helt eget sätt. Om en outsider är någon som hamnat fel i världen och inte kan förlika sig med dess sätt, seder och stil så är Karl Pilkington en outsider. Och som ni vet så ömmar jag för sådana.

Karl Pilkington verkar ha ätit något oätligt.

Okej då: jag känner mig mentalt befryndad med Karl Pilkington. Jag flyttar ogärna på mig, tycker det är jobbigt att resa, undrar ofta vad det där ska vara bra för och trivs gott i min lilla boning. Det kanske är det medelålders kynnet som visar sig – man kan väl bara få vara där man är? Det är ju rätt schysst så. Jag tror om mig själv, förmätet eller ej, att ha ett rörligt intellekt och det rör jag hellre på än kroppen. Jag är usel på sådant där som hälsa. Även om det kan försvaras med nytta och jag intellektuellt kan förstå grejen med det. Som sagt, jag har ett rörligt intellekt...

Men jag har slutat röka.

Jag har tamejfan slutat röka.

De som känner mig vet vad det innebär. Det har tyckts lika troligt som att Beatles skulle återförenas med både John och George eller att Pisas lutande torn plötsligt skulle stå alldeles rakt.

Som om det plötsligt stod rakt.

Men det bara blev så. Det var inte mitt fel. Skyll inte på mig.

För plötsligt en dag smakade cigaretten jätteilla. Förmodligen lika illa som den gör för en ickerökare. I en veckas tid försökte jag fortsätta röka men det gick bara inte. Det smakade riktigt, riktigt illa. Jag vet inte varför, men jag ser det inte som en bedrift att ha slutat. Alla gratulerar och tycker heja heja bravo, vad duktigt att du slutat. Men det var inte duktigt. Inte duktigt alls. Det smakade ju illa så jag kunde inte fortsätta. Det fanns varken vilja eller uthållighet bakom. Bara en dålig smak. Skittråkigt.

För det är tråkigt att inte röka. Jag tyckte om att göra det och hade gärna fortsatt. Faktiskt. ”Men mår du inte bättre nu då?” frågar den som läst alla antirökpropaganda pamfletter. Nä det gör jag inte. Visst, jag hostar inte på morgonen och är inte fullt så täppt i näsan. Men det sistnämnda är inte nödvändigtvis enbart av godo. Nu känner jag vad världen luktar och det var ju inget vidare. Den stinker avgaser. Den osar av parfym. Den luktar sopor. Katterna har dålig andedräkt. Matoset är tjockt som lütziskt dimma. Rengöringsmedlen luktar precis så kemiskt och stickande som de borde lukta med så mycket giftig skit i. Tryckfärgen i reklambladen som dundrar in i brevlådan luktar fortfarande fränt av tryckeri. Andras cigarettrök går inte alls – och förr har det till och med kunnat lukta gott; en nytänd cigarett på morgonen, lite på avstånd uppblandad med den nya dagens lovande dofter kunde förr vara lika vackert som synen av röken från samma cigarett när den sensuellt slingrade sig mot taket. Och det, har Mats Olsson skrivit, är lika vackert för ögonen som en sammetsmjuk saxofon är för öronen.

Men nu: Världen är en plats där odörerna regerar.

Det sa de inget om när de tjatade om hur dåligt det var med rökning. Hälsoförbättringen generellt sett är minimal, så alla ni som funderar på att sluta röka av hälsoskäl – gör inte det. Det är inte värt det. Det är mycket trevligare att kunna njuta en cigarett av sitt favoritmärke, än att befinna sig mitt i den eda av miasmer som är världen. Det enda vettiga skälet, det enda jag anser genuint hållbart, är mängden pengar man sparar på att sluta röka.

Det här sa de minsann inget om.

Så jag slutade snusa också, för att verkligen göra en besparing. Det är också lite tråkigt för prillan var lite mysig där under läppen, det var liksom lite gammaldags, lite rejält, även om jag satt där och fegade med mitt portionssnus. (Så rejäl som käften full med rinnklägg blev jag aldrig.)

Att nikotin skärper både syn och tankeförmåga kan jag bekräfta. Utan nikotin är mitt intellekt inte lika rörligt och synen suddar sig. Så jag fuskar. Ibland. Apotekets så kallade rökavvänjningspreparat som innehåller rent nikotin fungerar utmärkt som syn- och tankeskärpare. ”Munhålepulver” kallas det. Det är lätt gulaktigt, kommer i små portionspåsar – ungefär som riktiga portionsprillor – smakar inte mer än fejkad mint en liten stund. Hockeysnus för vuxna. Kalas ju!

Principiellt står jag alltså kvar på rökarnas sida.

Min decemberplan för Tango för enbenta var att liksom året dessförinnan presentera min lista över årets bästa skivor. Men jag kom mig aldrig för. Konstigt nog, för 2011 var ett smått fantastiskt skivår, där många gamla favoriter gjorde sina bästa skivor på länge, och där flera nya förmågor debuterade med styrka och grace. Åtskilliga därtill tog steget från lovande till finslipade. Faktum är att det kom så många bra skivor förra året, att en vanlig tio-bästa-lista inte räckte till. Så det blev en femton-lista. Som växte till en tjugo-lista. Som expanderade till en utländsk tjugoett-lista och en svensk tio-lista.

Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar "We Nah Give Up", samarbetet mellan belgarna Pura Vida och reggaeveteranerna The Congos. Ja, samma Congos som på 70-talet gjorde ”Heart Of The Congos”. Den skivan är lika mycket deras välsignelse som deras förbannelse – den gjorde dem till legender men allt de gjort därefter har hamnat i dess långa, fördunklande skugga. En del av vad de har gjort sedan den har visserligen varit hyfsat, och kanske hade framstått som bättre om det inte vore för just ”Heart Of The Congos”. Det är reggaens motsvarighet till ”Citizen Kane”. Börjar man på toppen kan den bara gå neråt, även om sluttningen är långsam. Därför är ”We Nah Give Up” ett utropstecken. Plötsligt finns det något som kan ta vid där ”Heart Of The Congos” slutar! Nej, den är inte lika bra (det är omöjligt) men den förvaltar arvet på ett trovärdigt och framför allt värdigt sätt.

Beach Boys: Smile

Man skulle också kunna göra en lista över årets bästa arkivutgivningar, men då skulle ”Smile” uppta alla de tio första platserna. Att Beach Boys fenomenala mästerverk till sist kommit ut officiellt är en sensation och en händelse som bara blir större av hur minutiöst sammanfogad den är. Med ett kraftfullt monoljud därtill. Givetvis kan – till och med bör – man skita i de lyxigare utgåvorna. Det är den enkla varianten som gäller om man inte är helt skadad Beach Boys-exeget (vilket det är helt okej att vara – jag förstår och respekterar den åkomman). Ingen vanlig lyssnare som är rädd om sitt tålamod mår bra av att sitta igenom etthundrafyrtiosjutton tagningar av ”Heroes And Villains” och minst dubbelt så många varianter av ”Good Vibrations”... Allt sådant är för de hopplösa fallen. ”Smile”, som ett mjukt flytande magnum opus från en vår tids största genier, Brian Wilson, är i sin koncentrerade form däremot årets absolut bästa skivutgivning.

De fem första platserna på den utländska listan är rangordnade, men sanningen att säga är att de alla skulle kunna byta plats med varandra. Alla dessa fem är egentligen förstaplaceringar. De övriga kommer på andra plats. På tredje plats, utanför listan, kommer säkert ytterligare femtio riktigt hörvärda skivor. Så pass bra var 2011, musikåret.

2011 ÅRS 20 BÄSTA UTLÄNDSKA SKIVOR

Jonathan Wilson: Gentle Spirit

1. Mick Harvey - Sketches From The Book Of The Dead
2. Jesse Sykes And The Sweet Hereafter - Marble Son
3. Jonathan Wilson - Gentle Spirit
4. Decemberists - The King Is Dead
5. Alexander - Alexander

Red Sky July: Red Sky July

Bonnie 'Prince' Billy - Wolfroy Goes To Town
Humcrush with Sidsel Endresen - Ha!
Mini Mansions - Mini Mansions
Thurston Moore - Demolished Thoughts
Pura Vida & The Congos - We Nah Give Up
Red Sky July - Red Sky July
Seasick Steve - You Can't Teach An Old Dog New Tricks
Splashgirl - Pressure
Joss Stone - LP1
Tinariwen - Tassili
Tom Waits - Bad As Me
Walkabouts - Travels In The Dustland
Richard Warren - Wayfarer
Wooden Shjips - West

2011 ÅRS 10 BÄSTA SVENSKA SKIVOR

Opeth: Heritage

Hans Appelqvist - Sjunga slutet nu
Kriget - Submission
Loney Dear - Hall Music
Midaircondo feat. Michala Østergaard-Nielsen
- Reports On The Horizon
Opeth - Heritage
Promise And The Monster - Red Tide
Riddarna - Riddarna
Samling - När mullret dövar våra öron blir vi rädda
Per Tjernberg - Music Is My Salvation
Freddie Wadling - With A License To Kill

(För övrigt anser jag att kortegen bör förstöras.)

VISDOMSBORD

2012-01-19T05:05:00.003+01:00

Inget ont som inte har ett gott humör.

2011-11-05T19:51:00.006+01:00

ALLA HELGONS DAG

TJ, jag har inte glömt dig.

Din "bror"

KÖTTETS LUSTAR

2011-08-30T15:39:00.007+02:00

Jag blir inte det minsta förvånad när jag läser att det är den amerikanska köttindustrin som ligger bakom modedieten LCHF. Ni vet, den där tvärtomdieten som ska få oss att proppa i oss massor med fett och kött men strunta i bröd, pasta, ris och potatis.

Jag har alltid tyckt den verkat suspekt. Särskilt som den strider mot allt vad god miljöhänsyn heter. Idén är liksom så bisarr att det ter sig totalt självklart att det är industripropaganda som ligger bakom dess genomslag.

Dessutom finner jag tanken på att sleva i mig en massa flott oerhört äcklig. Jag har alldeles för starka kräkreflexer för att svälja vad som helst, om man säger.

Det är lite religion över LCHF. Jag får faktiskt lite sektvibbar av det. Den vänder sig till de ängsliga som nojar sig över sin frälsning - i det här fallet kroppens frälsning. Den dogmatiska uppdelningen i gott (kött och fett) och ont (kolhydrater) har också religiösa drag. Och i likhet med sekter måste man stanna kvar i dieten - slutar man med tramset går man genast upp i vikt eftersom dieten inte erbjuder en permanent viktminskning. Ve den som går emot Köttets Gud!

Som i så många andra fall skräms jag över storindustrins omätliga (och omättliga) inflytande över den enskilde. Jag kan också känna mig uppgiven inför alla de som är så vingliga i sin självuppfattning och så oroliga i sig själva, att de går på vad dravel som helst. Vad hände med den gamla klassikern ät vettigt och varierat och motionera?

LCHF är så typiskt för den ytfixerade, kroppsnojiga samtiden. Och ännu ett exempel på att där det förr satt en någorlunda fri vilja, sitter det nu ett gäng sponsorer och lobbyister.

VIKTIG INFORMATION !

2011-08-26T22:28:00.000+02:00

På grund av det nuvarande ekonomiska läget hålls ljuset i slutet av tunneln släckt.

INVANDRARHATETS SANNA ANSIKTE

2011-07-25T20:11:00.007+02:00

Det som hänt i Norge är självklart förfärligt bortom vad ord kan beskriva. Det är precis lika omänskligt som vad som hände den 11 september, vad som hände i Vietnam, i Nazityskland, i Afghanistan, Rwanda - allt detta utgår från en djupt perverterad syn på människan.

I allt detta finns det något annat som äcklar mig oerhört: folks förvåning över att det inte var ett islamistiskt dåd. Uppenbarligen har USA:s och Sverigedemokraternas propaganda fungerat oerhört väl, eftersom det innan gärningsmannens identitet blev känd förutsattes att det var muslimer som låg bakom det. Ni som helt kallt utgick från att det var någon fundamentalistisk arab som gjorde detta borde sätta er ner och skämmas en stund. Sedan borde ni lära er en hälsosam sorts källkritik.

Beatrice Ask står i TV och säger att nu måste vi minsann bredda vår uppfattning om vilka som kan vara bomba ihjäl oskyldiga människor.

Taskigt läge Bettan, att en hederlig, ljushyad och blond norrman tyligen kunde döda lika bra som en av alla de där jätteläskiga araberna som du drömmer mardrömmar om på nätterna.

Taskigt läge för alla er nationaldemokrater, svenskpartister, fremskrittare, invandrarhatare (åh förlåt så mycket - "invandrarkritiska" heter det ju) och allt övrigt brunklätt patrask att det var en av er egen sort som gjorde detta.

Taskigt läge alla Enerothare, dumirotare och alla andra rejäla sverigedemokrater att det var en av era ideologiska polare som bombade ihjäl folk. Det här kan ni inte försöka trolla bort med "felräkningar" och hopljugen statistik.

Om det nu alls kan komma något ur denna vämjeliga historia, så är det kanske att det blir slutklemat med Sverigedemokraterna och alla de åsikter som de står för. Att SD:s ömkliga krokodiltårar i media inte längre funkar. Att det inte var en SD:are som låg bakom detta dåd spelar ingen roll - Anders Behring Breiviks ideologi och retorik är den samma som Åkessons och hans folks. En namngiven Breivik eller en anonym sverigedemokrat är samma slags ruttna frukt på ett och samma förgiftade träd.

.........

ADJÖ, AMY JADE

2011-07-24T11:50:00.011+02:00

Man måste tänka på vad som räknas.

Det som inte räknas särskilt mycket är droger, invecklade separationer eller bisarra scenframträdanden. Det som räknas med Amy Winehouse var hennes talang, och den röst som tycktes komma rakt ur hjärtat, utan omvägar. Den talang som hänsynslöst rycktes bort. Rösten som tystnade.

Anledningen är inte tillkännagiven, men alla fattar ändå. Amy Winehouses vanor var inte sådana som garanterade ett långt liv. För tre år sedan frågade jag här på bloggen om man genom att titta tillbaka på Janis Joplins liv kunde se Amy Winehouses framtid. Föga anade jag den profetiska precisionen i den retoriska frågan. Liksom Janis, och många andra, dog Amy vid 27 års ålder.

Hennes utgivning är inte stor. Sett till studioskivor omfattar den endast två fullängdare. Låt vara att de är ojämna - när det hettar till gör det det med en sådan styrka att det inte går att få bort brännmärkena. Bakom alla destruktiva vanor fanns nämligen en sångerska med något så anmärkningsvärt som en äkta själ. Amy Winehouse hade gåvan att få andra att förstå hur det
kändes när den värkte.

Jag kommer inte att sakna alla spekulativa sensationsartiklar, alla exploaterande sunkbilder eller mer eller mindre tillspetsade rykten om Amy Winehouses egenheter. Jag kommer däremot att sakna Amy Winehouse, sångerskan, hon som sjöng som om det gällde livet. För det var just livet det gällde.

..........

AV FOLK SOM INTE KAN SKRIVA FÖR FOLK SOM INTE KAN LÄSA

2011-07-10T18:16:00.002+02:00

Jag tänker inte låtsas som att jag vet vem Ellen Willis är, för innan jag läste några recensioner på den nyutgivna bok som samlar ihop hennes texter om musik hade jag aldrig hört namnet. Inte vad jag är medveten om i alla fall. Det är tryggt att också påstå att jag aldrig läst så mycket som en notis av henne. Så vitt jag förstår är detta en förlust; Willis skrev för The New Yorker mellan 1968 och 1975, alltså en period när rocken var en sällsynt vital uttrycksform.

I kölvattnet av denna bok och det faktum att Ellen Willis först var förbisedd och sedan alldeles bortglömd har en diskussion tagit fart. Den utspelar sig främst på Aftonbladet och Expressen och handlar om varför det finns så få namnkunniga kvinnliga rockjournalister. Det är ett problem, säger de som aktivt tagit del i diskussionen.

Ärligt talat: Problemet är inte om det finns för många män och för få kvinnor eller om det är en könlös utomjording som recenserar skivor. Problemet är att de som gör det, vare sig det är tjejer eller killar, till största delen är för dåliga. Svensk rockkritik - med DN:s Nils Hanson som det numer klarast lysande undantaget - är ett uppehållsrum för sådana som av allt att döma hade ett knapphändigt betyg i svenska och underkänt i analytisk förmåga. Svensk rockjournalistik är trams, nonsens och blaj. Recensionerna är tomma. Intervjuerna ytliga. Artiklarna - finns det överhuvudtaget några sådana värda namnet?

Svensk rockkritik handlar inte om något annat än att skribenterna tycker det är ascoolt att skriva för en tidning. Det är viktigare att vara en del av media än att uträtta något vettigt när man väl är det. Och det gäller lika mycket gamla som unga. Lika mycket män som kvinnor.

Det är ytterst ovanligt att jag läser en recension eller en artikel där jag verkligen känner att skribenten gått in i musiken, varit i musikens själva hjärta, slagit samman sin egen själ med musikens själ, blivit ett med musiken för att sedan komma ut igen och med ett rikt och pulserande språk gestalta upplevelsen för mig som först läsare och sedan lyssnare.

Nåväl. Allt är nu inte enbart skribenternas fel, utan också redaktörernas. Får man inte mer än 300 tecken på sig att skriva om en skiva, är det väl lättare att pladdra på om Lady Gagas senaste buljongkeps, sellerisuspensoar eller klänning av virkade råttsvansar, än att faktiskt ta sig tid och analysera vad Lady Gaga egentligen handlar om. Om hon nu alls handlar om något annat än mediahype som föder sig själv.

I skenet av den svenska rockkritikens sorgliga status är diskussionen om könsfördelning irrelevant. (Med tiden kommer den förmodligen att leda till ett kvoteringssystem, eftersom denna form av auktoriserad könsdiskriminering brukar vara ett populärt styrmedel när man inte klarar av att lösa problemen utifrån krav på lämplighet och erfarenhet.) En dålig text är en dålig text och en bra text är en bra text - oavsett om den är undertecknad med ett Ulrika, Nina, Anders eller ett Viktor. Att pådyvla rockkritiken ett genusperspektiv kommer inte att göra den bättre - möjligtvis sämre eftersom den då kommer att handla om helt andra saker än den är menad att handla om.

Det rockkritiken, och alldeles särskilt den svenska, behöver är ett djupare, mer psykologiskt förhållningssätt till musiken. Skribenterna måste lära sig att förlora sig i musiken, tas med storm, släppa sitt ego. De måste se bortom de pamfletter med patetiska plattityder som kallas pressreleaser och som skivbolagen (i bästa fall) skickar med recensionsexemplaren och som är fullpepprade av reklambyråfloskler och pseudoinformation.

Apropå skrivet om musik läste jag helt nyligen färdigt Ozzy Osbournes självbiografi. Bitvis garva-på-tok-för-högt-rolig och bitvis, som väntat, tragisk. Helt klart är att Ozzy är en strålande berättare, även om han behöver ta en spökskrivare till hjälp. Kanske hade även den svenska översättaren behövt en spökskrivare, för maken till usel översättning hittar man annars bara i piratöversatta filmer och på kabelkanalerna. Har någon på Norstedts ens läst igenom Linnéa Olssons manus? Hur kan ord som "manhål", "fruktmaskin" och "funktionera" slippa igenom när det heter "gatbrunn", "enarmad bandit" och "fungera". Till och med Googles översättningstjänst ger fler korrekta översättningar än klåpskallen Linnéa Olsson.

Men i detta ligger kanske också en del av förklaringen till varför svensk rockkritik är så bristfällig: Det är egentligen ingen som bryr sig. Skit samma om det som skrivs har substans eller om det är en ordblind dagisunge som översätter. Det är inte så noga. Det är ju bara tonårsdunkadunka. Rockmusik är ju ändå bara en fluga som kommer att ha surrat färdigt när sommaren är slut...

2011-07-04T09:39:00.000+02:00

Sssschhh... bloggen sover!

VILKA SMURFARNA EGENTLIGEN ÄR

2011-06-08T11:31:00.006+02:00

Smurfarna är rasister, antisemiter, kommunister, Stalinister och nazister. Allt enligt den franske universitetslektorn Antoine Buéno. Hur han får ihop det ena med det andra för att sedan komma fram till det tredje vet jag inte riktigt.

För en massa år sedan gav MUF en smurfslips till Carl Bildt för de tyckte inte att den han hade, en med Bamse på, passade moderaternas politik. Och när man tänker på det, så är väl smurfarna en helt förträfflig symbol för moderaterna - de är blå, de ger inget vidare klipskt intryck och det finns alldeles förfärligt många av dem...

- Smurfa bort lite smurfbidrag från fattigsmurferna!

HAR DEN ÄRAN, HERR ZIMMERMAN!

2011-05-24T00:59:00.006+02:00

Idag fyller Bob Dylan 70 år och jag undrar vad han tycker om det. Jag tror nämligen att Bob Dylan är rädd för döden. Det skulle kunna förklara den med hans mått mätt osannolika aktivitet som han uppvisat de senaste decennierna sedan han i slutet av 90-talet fick luftburna sporer av en farlig svamp i lungorna. Sedan dess har han gett ut första delen av sina memoarer, gjort radioprogram, ställt upp för en presskonferens (!) och, det kanske allra egendomligaste, gjort reklam för Victoria's Secret. Bland annat. Allt för att lämna så många avtryck som möjligt medan hans tid är.

Som om han inte hade gjort det ändå.

Samtidigt tror jag att Bob idag är en lyckligare människa än någonsin förr. Nu kan han med ålderns rätt och den tillhörande erfarenheten göra precis det han vill. Kanske är det först nu som han förvandlat sin arrogans till ett genuint självförtroende. Han har sedan slutet av 90-talet haft ett mer eller mindre stabilt band och inte behövt lita till inlånade musiker som varit duktiga men inte alltid så lyhörda för vad hans musik behöver. Ett riktigt band som svänger och med en spelglädje av den sort som hårt drillade studiomusiker bara läser om i böcker, aldrig upplever. Och med dem kan Bob spela den otidsenliga musik som hör hemma någonstans mellan 1930 och 1960. Han är på ett sätt idag på samma ställe som när han började, och jag tror han njuter stort av det.

Det är honom väl unt. Det kan inte ha varit lätt att vara Bob Dylan tidigare. Jag tror det är mycket lättare nu.

70 år. Det är en respektabel ålder, även för dem som inte skrivit "Like A Rolling Stone", "All Along The Watchtower" och "The Times They Are A-Changin'" eller mindre kända men minst lika imponerande låtar som "Desolation Row", "Idiot Wind" och "One More Cup Of Coffee (Valley Below)". Och hundratals andra.

När Bob fyllde 60 spekulerades i vad han gjorde på sin födelsedag. En populär teori var att han dragit sig undan till en skivstudio och spelade in ofantligt långa låtar med bara piano. Den skivan väntar jag fortfarande på och lär väl få göra det också för den finns förmodligen inte över huvud taget; arkivera den i mappen för "Myter och villfarelser kring legenden Bob Dylan". Hur han firar sin bemärkelsedag idag har jag ingen aning om. Han kanske dricker te, tittar på TV, blåser lite i munspelet och drar några gamla Woody Guthrie-låtar tillsammans med ett par kompisar. Om så är, så är det ett helt okej sätt att tillbringa sin födelsedag på.

Bortsett från den oförskämt usla julskivan han gjorde för något år sedan tycker jag om hur Bob Dylan låter idag. Jag tycker om hans skorrigt spinnande röst, som sammet vävd av svinto. Jag tycker om att höra honom vägra foga sig efter världens jakt efter en magerlagd, aldrig döende ungdom. Jag tycker om att höra honom hylla Jimmie Rodgers, schlagers, gammal rock'n'roll och den folkmusik som alltid utgjort fundamentet i hans egen musik. Jag hoppas han kommer att få möjlighet att göra det i årtionden ytterligare.

Med (visserligen 20 år gammal) hjälp från Loudon Wainwright III önskar jag Bob Dylan ett stort grattis på 70-årsdagen!

.........

FLOATING DOWN, THE SOUND RESOUNDS...

2011-05-05T18:02:00.005+02:00

Jag gillar Syd Barrett, det är inte det. Jag tycker han var en fantastisk låtskrivare, en melodiernas monark. Pink Floyd blev aldrig i närheten lika bra utan honom. Och liksom många andra fascineras jag oerhört mycket av hans livsöde. Enda egentliga anledningen till att jag på sistone försjunkit i Pink Floyd-biografier är att få läsa mer om Syd Barrett.

Nej, det som gör mig illa till mods är den besinningslösa kulten kring honom. Häromdagen läste jag att det finns något slags sektliknande sammanslutning som hyllar Barrett genom att göra som honom. Vad det egentligen innebär vet jag inte om jag verkligen vill veta. Jag är rädd att det betyder mer än att bara raka av sig huvudhår och ögonbryn, som Barrett gjorde. Kanske ägnar de sig också åt ritualiserad viktökning, men det är heller inte tillnärmelsevis lika farligt som mycket annat som Barrett gjorde.

Ungefär samtidigt som jag i min alldeles eget, avskilda hörn av världen upplever en ånyo uppblossande Syd-vurm ser jag att det på Gyllene Cirkeln i Stockholm i förrgår arrangerades ett slags hyllningskonsert till honom. (De som missade den då har en ny chans i övermorgon.) Nyligen hittades en liveinspelning med enligt uppgift bra ljud från Pink Floyds konsert på just Gyllene Cirkeln 10 september 1967. Den spelas upp i högtalarna på Gyllene Cirkeln, och på scenen ställer man upp dockor som föreställer Pink Floyd.

Är inte det lite fånigt? Bisarrt rentav? Pink Floyd som kåldockekonsert? Knarkkaspers orkester?

Hur som helst är den 50 minuter långa konsertupptagningen ett sensationellt fynd. Det finns inte särskilt mycket välljudande livematerial från tiden när Syd Barrett fortfarande var med i bandet. Dave Gilmour sägs ha varit på jakt efter just sådant i många år.

Vad han nu ska med det till, annat än gömma undan det i sitt arkiv. Att tro att det faktiskt skulle bli officiellt utgivet är väl att tro för mycket. Tidigare outgivet material med Syd Barrett har hittills pytsats ut till fansen enligt principen om kinesisk vattentortyr. En droppe i taget. En låt här en annan låt där. Gärna som extramaterial på någon samlingsplatta så att fansen måste köpa musik de redan har en gång till. (Fråga sedan varför folk laddar ner...)

Det blir väl med den här konserten som det brukar bli med outgivet Barrett-material, den kommer "på avvägar" och läcker ut bootlegvägen via förslagna fans som gör sitt yttersta för att putsa upp ljudet ytterligare och sprida det över internet.

För övrigt tycker jag fortfarande att en av de senaste decenniernas mest osmakliga utgåvor är den film med vad som sägs vara Syd Barretts första LSD-tripp (fast det är egenligen en senare, den tredje har jag för mig). Gilmour köpte visst rättigheterna till filmen sedan för att hindra den från att fortsätta spridas (vilket kanske fungerade på den tiden nätet inte fanns). Det hör till den Barrettiana som jag inte har någon som helst längtan efter att ta del av. Somligt är heligt. Till och med för mig.

DEMOKRATINS GANGSTRAR

2011-05-05T17:19:00.005+02:00

Jag har inte läst varenda rad som skrivits om mordet på Usama Bin Ladin, men andemeningen framgår tydligt i så gott som varje artikel: "Äntligen fick de honom!". Jag kan inte påstå att jag saknar honom - han var en maktgalen vettvilling förblindad av sina övertygelser, ungefär som George W. Bush. Men jag måste ändå hålla med om det som Daniel Suhonen skriver i Aftonbladet idag, i ett inlägg som är det vettigaste jag läst hittills i någon av dagstidningarna.

När Dagens Nyheters ledarsida (tisdag 3 maj) glatt utropar världen till en mer rättvis plats efter att USA infångat, dömt och exekverat dödsdomen mot Usama bin Ladin ställer det en märklig syn på rättvisa inför beskådan. /.../ USA väljer återigen att bete sig som ett gangsternätverk som själv avgör när någon är skyldig och ska dö. Men även DN tycker det var rätt att döda al-Qaida-ledaren och sänka kroppen i havet. I fallet bin Ladin kan liberaler som annars riktar avsky mot den amerikanska fäblessen för dödsstraff utan att blinka bejubla ett mord. /.../ Den 2 maj 2011 bombar USA skiten ur några människor och skjuter resten på fläcken och utropar att rättvisa är skipad. Hur lät det hos bin Ladin den 11 september 2001?

Hur kommer det sig att om en icke-västerlänning vedergäller amerikanska attentat kallas det terrorism medan det kallas demokrati om USA gör exakt samma sak? Suhonen har helt rätt när han menar att USA tillämpar gangsterfasoner. Att de gör det är ju knappast överraskande eftersom det är deras sedvanliga modus operandi när de tycker att de ska rädda världen, men att deras propagandamaskin får igång varenda västerländsk reptilhjärna är utan tvekan skrämmande.

Utöver det finns det många oklarheter kring fallet Bin Ladin, oklarheter som är en oerhört fertil grogund för varjehanda konspirationsteorier. Varför jag blint ska lita på vad den amerikanska administration säger begriper jag inte. Deras traditioner av dupering och dimridåer är alldeles för långa för det. Det enda vi kan göra är väl att invänta några läckta Wikileaks-dokument.

THE RETURN OF THE EVIL TANGO

2011-04-25T15:30:00.011+02:00

Stackars lilla blogg som varit övergiven i flera månader medan livet har pågått annorstädes! Man kan nästan tro att den har varit nere för räkning, och sanningen är att den också varit det. Inte för att jag inte haft något att säga, men för att verkligheten som den sett ut i media har tyckts mig så absurd att det inte ens gått att raljera över den. Eller ens skälla ut den. Så jag tog mitt skrivande annanstans, jag tittade på TV och lyssnade på musik, skyld av familjens behagliga avskildhet.

Bland annat såg jag K Special-dokumentären om Joan Baez. Jag har aldrig gillat Joan Baez och hennes äppelkindade rättfärdighet, hur mycket hon än har slagits för lovvärda syften. För att inte tala om hennes irriterande änglaröst med serent vibrato. Som långa naglar hårt klösande mot den svarta tavlan. Men jag misstänkte att man kunde få sig lite 60-talistisk tidsanda till livs och naturligtvis lite Bob Dylan och dessutom är jag en obotlig musikdokumentärsknarkare. En gång såg jag till och med en dokumentär om Liberace som är betydligt värre än Joan Baez men jag fastnade i den dokumentären också. Hur som helst visade sig att Joan Baez den äldre har bytt bort den yngres röst mot en mjukare, rundare och djupare stämma som var väldigt tilltalande. Plötsligt lät Joan Baez som hon skulle. En koll på Spotify bekräftade detta - framför allt hennes skivor från 2000-talet är förvånansvärt bra. Jag får nästan för mig att det är så som Sandy Dennys plattor hade låtit idag om hon fortfarande levt. Det är möjligt att jag kommer att ångra det påståendet.

Sämre.

Bättre.

Apropå Spotify så ska de ju börja ta betalt i pengar av gratislyssnarna (som redan nu betalar i form av dum reklam). Med två veckors kort varsel gick de ut med att från och med första maj begränsas gratislyssnarnas tillgång till Spotify till tio timmar per månad och max fem lyssningar per låt. En del tycker det är värt att gå över till betalvarianten för 49:- per månad, medan andra tycker det är gement av Spotify att göra sådana grova inskränkningar i gratistjänsten. Försvararna av det nya systemet menar att 49 spänn i månaden inte är mycket pengar och det är inte mycket pengar heller men det är inte det det handlar om. För min del handlar det inte heller om att jag kräver att få tillgång till gratis musik. Vad det handlar om är om huruvida det känns vettigt att alls betala för en tjänst eller en vara som inte motsvarar förväntningarna.

Det finns alldeles för mycket som inte är tillfredsställande med Spotify. Jag har tidigare nämnt de sekundkorta avbrotten mellan låtarna som är otroligt irriterande om man lyssnar på en liveskiva eller en skiva där låtarna går ihop med varandra. Titlar, till och med artistnamn, är felstavade. Ett flertal skivor är ofullständiga; särskilt vanligt är det att låtar på tio minuter eller mer saknas. Skivor som fanns där för några dagar sedan försvinner helt plötsligt. Och fortfarande är det så att många av mina favoritartister så gott som helt saknas. Det spelar ingen roll om Spotify har miljontals låtar om de låtar jag vill höra inte finns där. Spotify är som världens största lyssningsbås, men lika lite som jag vill betala pengar för att provlyssna en skiva i skivaffären, lika lite vill jag betala för Spotify, hur liten kostnaden än är. Jag betalar helt enkelt inte för något som jag inte är nöjd med.

Förr.

Nu.

Icke desto mindre har jag upptäckt en del musik via Spotify - ungefär som jag gjort i skivaffärernas alla provlyssningslurar genom åren. Häromdagen hittade jag till exempel Klotet som verkar lovande. Klotet är ett nytt svenskt band som gör en härligt insnöad musik med utgångspunkt i Samla Mammas Manna och den Canterbury-scenen med band som Hatfield & The North och Soft Machine bland de mest prominenta. Hade jag någonsin hittat dem om det inte varit för Spotify? Ja, troligen, men det kanske hade tagit lite längre tid.

"En rak höger" (2008).

För övrigt välkomnar jag våren lika mycket som alla andra. Allt virvlande pollen är naturligtvis ett jävla skit, men efter den illvilliga vintern är ljuset och värmen underbara stämningshöjare. Som en föraning om sommaren får ni en av världens bästa sommarlåtar av mig, via Youtube, "Revolution (In The Summertime)" med Cosmic Rough Riders.

VECKANS CITAT

2011-02-20T14:27:00.003+01:00

"Om man väntar tillräckligt länge kan det komma musik."
- kärestan om frijazz

KEMPE KLEPTOMAN

2011-02-19T22:08:00.007+01:00

Melodifestivalen stod på till middagen (jättegott, jättemätt) och kärestan lyckades - utan att på förhand veta vem som var upphovsman - pricka in exakt vilka låtar som Fredrik Kempe låg bakom. Det var alla som var uppenbart stulna. Kempe är Melodifestivalens värsta serieförbrytare - skulle STIM-domstolen vara formellt införd borde han dömas till trippla livstidsstraff av amerikansk typ. Kolla på vilka låtar han skrivit tidigare, eller googla "fredrik kempe" +plagiat och det kommer upp lite grann om hans fräcka kupper.

Jag erkänner att jag faktiskt gillade Playtones (stäm mig); jag kan inte hjälpa det men jag har en svårbotad svaghet för rockabilly och gillar när rockabillybasister snurrar sådär på ståbasarna och sångmikrofoner har aldrig varit snyggare än på 50-talet. Och ja ja ja jaa, jag tycker till och med om Stray Cats "Rock This Town" fortfarande. Det gör uppenbarligen Fredrik Kempe också - han slog ihop den med Beatles "Come Together". Kreativt, på ett samplingssätt.

Eric Saades "Popular" var mycket riktigt populär, redan på 80-talet faktiskt när den hette "Oh Mama" och var en hit med både Lili & Sussie och Sator.

När det nu är så populärt att jaga inte bara båtburna pirater borde man kanske passa på och sätta efter Fredrik Kempe innan han "skriver" en låt igen.

Uppdatering: Den traditionella läsarstormen i kvällspressen pekar ut en annan låt istället för "Oh Mama" - Glenmarks "Kall som is" från 1984. "Oh Mama" kom 1987 och skrevs av bland annat Ola Håkansson. Eftersom jag tycker att "Popular" ligger snäppet närmare "Oh Mama" säger jag gärna att Kempe stulit av Håkansson som stal "Oh Mama". Ingen tjuvheder här inte...

ROCKJOURNALISTERNA FÅR MIG ATT SKÄMMAS

2011-02-08T16:11:00.002+01:00

Jag tål inte Andres Lokko, men det har inte enbart att göra med hans utfall i SvD mot Lemmy, Lemmys beundrare och indirekt rockmusik över huvud taget. Men det stärker min motvilja.

Nu är inte Lemmy någon av mina husgudar, men jag tycker att Motörhead en gång i tiden var ett riktigt bra rockband i rakt nedåtstigande led från Stooges. Och jag tyckte att Lemmys självbiografi "White Line Fever" bitvis var riktigt underhållande. Lemmy är förmodligen en irriterande person, men samtidigt verkar han någonstans vara rätt okomplicerad och, faktiskt, reko. Han hymlar inte med vad han tycker, även om han tycker "fel" utifrån den gängse moralen.

Vad Lokko främst verkar störa sig på är att Lemmy, i Lokkos ögon, vägrar växa upp. Det kan man hålla med om. Lemmy är ohjälpligt fast i rockmyten och det är naturligtvis patetiskt med pensionärer som beter sig som tonåringar men det är snudd på lika patetiskt med hippa musikkritiker som behöver operahuset i Sydney för att få plats med sina egon. Den typ av kritiker som Andres Lokko är själva sinnebilden för. För jag kan inte se när Lokko skriver att han ställer sig till musikens förfogande. För mig är Lokkos texter till största delen självförhärligande workouts i skrytsamhetens eget Friskis & Svettis. Jag tänker inte ens gå in på alla de små-Lokkosar som han likt en blöt Gremlin ynglat av sig i.

I Lemmy-krönikan låter Andres Lokko nyfrälst, ungefär som en rökare som just slutat röka och plötsligt börjar bedriva en personlig antirökkampanj mot alla i sin omgivning. "Förr älskade jag rockmusik, men nu är jag klok och vuxen och har slutat med sånt där trams." Jag undrar hur lång tid det kommer att dröja innan han helt förnekar att han någonsin gillat rockmusik. (Lustigt nog nämner Lokko i sin text att han slutade röka för fyra år sedan. Jag kan bara fantisera om hur odräglig han måste ha varit då, men jag väljer att låta bli.)

Det är en attityd som är minst lika tröttsam som Lemmys kvardröjande pubertet. Möjligen är det också ett tecken på en medelålderskris när man till varje pris måste bevisa hur klok man ha blivit. I det avseendet är det ingen skillnad mellan det och tonåringens panikslagna behov av att visa sin förmenta mognad. Kanske är det inte stor skillnad heller mellan Lemmy och Lokko själv, bara att deras attityd yttrar sig lite olika.

Följer man koordinaterna i Lokkos text, drar linjer mellan dem och fortsätter en bit utanför hans resonemang hamnar man till sist i punkten för nymoralistisk förfäran över musikernas förkastliga leverne. Jag har sagt det förr men det behövs sägas igen: Om man bara skulle lyssna på musik utifrån utövarnas moral och leverne skulle det inte bli mycket kvar att lyssna på. Då skulle vi sitta där, allihop, med Lokko vid fjärrkontrollen och andäktigt sluka alla dansbandskamper på TV.

Ända tills det uppdagats att sångerskan i Tramsez kanske är lite väl glad i karlar, eller att basisten i Dumbomz krökade till lite för mycket i lördags på stadshotellet i Böggleby.

Och hur får Lokko ihop sin indignation över Lemmy när denne, som samlar på naziregalia, klär ut sig i nazistuniform, med Bobbie Gillespies hitlerhälsning när Lokkos gamla hjältar Primal Scream spelade på Glastonburyfestivalen 2005? Och vad är skillnaden mellan Lemmys knarkande och Gillespies?

Jag försvarar inte Lemmys griserier. Det jag undrar är vad Lokko egentligen är ute efter. Vad det är han vill. Vad är det han försöker besvisa? Sina nyvunna, vuxna insikter? En politiskt korrekt, blaskig nyfeminism när han pratar om att han skäms för alla män?

Själv skäms jag för alla föredettingar till rockjournalister som var pinsamma redan under sin "storhetstid".

VECKANS CITAT

2011-02-07T00:35:00.001+01:00

What some see in art and music as obnoxious or "childish" (i.e. "my three-year-old could do that"), I sometimes see as "alchemical" (i.e. "passionately in love with what can be so simply done with what is so profoundly there"). - Spencer Owen

EN LITEN LIMERICK OM EN CENTERPARTIST

2011-01-02T16:20:00.002+01:00

Det var centerkarln från Uppsala
som vill att tjocka ska betala
Han måste ha fått fnatt -
Inför hellre puckoskatt
för dem vars tankar är så skrala

PER OSCARSSON OCH DE GLUPNA MEDIAGAMARNA

2011-01-01T23:11:00.008+01:00

2011 börjar på ett oerhört tragiskt sätt. Och osmakligt.

Per Oscarssons hus har brunnit ner, och man befarar att både han och hans fru omkommit i lågorna.

Det är just det - man befarar att Per Oscarsson är död. Om det är så att han omkommit i branden är det djupt tragiskt; Oscarsson var/är en underbar skådespelare, även om han oftare var/är sig själv än han spelade/spelar en roll.

Hur som helst är dödsfallet inte bekräftat. Likväl översköljs media av nekrologer och minnestexter. Även om alltför mycket tyder på att Per Oscarsson inte finns längre, är det väl lite väl magstarkt att gå ut hårt med dödsrunor i det här läget?

Vill D N, Af t o n bl ad et, S v D och SVT att han ska vara död så att de ska kunna glänsa med hur snabbt de fick med minnesartiklarna i sina nätupplagor? Att de inte sällan slänger ur sig texter som är så illa korrekturlästa att de förefaller vara skrivna av dyslektiska barn vet vi redan, men har de inte gått lite väl långt nu i sin snabbhetsiver när människor utropas som döda fast det kan ta flera veckor innan det kan bekräftas att de är det?

Vidrigt är bara förnamnet.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR: PLATS 1

2010-12-31T16:48:00.012+01:00

För platserna 5-2 klicka här.
För platserna 10-6 klicka här.

1. THE CORAL: Butterfly House Acoustic

I årets sista skälvande stund halar liverpoolbandet The Coral fram ett trumfkort som inga andra kan sätta emot. Till synes helt oförhappandes släpper de sin senaste skiva "Butterfly House" (utgiven tidigare i år) i en helt akustisk version och får direktkontakt med en ädel singer/songwriter-tradition danad av grupper som The Byrds och Crosby, Stills & Nash. "Butterfly House Acoustic" har samma upphöjda känsla som Merrell Fankhausers Maui-inspelningar både med gruppen Mu och på egen hand, men The Coral lägger till stråk av moll vilket bara förhöjer den intagande stämningen.

Den elektriska "Butterfly House".

När The Coral debuterade gjorde de det med ett utropstecken: Det självbetitlade förstlingsverket från 2002 var ett bländande och mångsidigt exempel på hur 60-talets harmonier kunde föras in i nutiden. "The Coral" har samma glans idag som den hade när den kom och som den skulle ha haft om den kommit 10, 20, 30 år tidigare. The Coral har sedan dess fortsatt göra gnistrande popmusik, men skivorna har inte varit lika konsekvent formidabla som debuten.

"Butterfly House" var redan i sin elektriska inkarnation både något av en musikalisk förnyelse och en kvalitativ återgång till debutskivan. För att lansera skivan gjorde The Coral ett antal akustiska spelningar som mottogs så väl att gruppen beslöt att spela in hela skivan på nytt, men skala bort allt utanpåverk och bara behålla dess musikaliska morfem. Ett bättre exempel på credot "less is more" lär ni inte hitta på länge! Låtarna litar tryggt på de starka melodierna, gitarrerna gnistrar som nyfallen snö i solsken, den krispigt spröda stämsången omfamnar harmonierna och lägger den sista biten på plats i det pussel som stavas perfektion.

"Butterfly House Acoustic" är så självklar och så oanfrätt av trender och modenycker att den inte kan kallas annat än tidlös. Det är musik i sin renaste form, chosefri, anspråkslös och alldeles, alldeles underbar.

2010 har varit ett ganska bra musikår, och jag hade kunnat göra årsbästalistan längre. Garanterat kommer jag att gräma mig över allt det som jag missat att ta med. Skivor jag har hört kan växa till sig och det finns fortfarande skivor utgivna i år men som jag ännu inte hört. Så är det alltid. En årslista av den här typen är egentligen inte mycket mer än en ögonblicksbild. Vad jag däremot törs säga med övertygelse är att ingen kommer att kunna ta ifrån The Coral förstaplatsen. Knappast något annat band eller någon annan artist lär ha gjort musik i år inför vilken jag står lika lycksaligt värnlös. Jag vågar påstå att det till och med kommer att dröja tills jag hör något som får mig att kapitulera så till den milda grad som "Butterfly House Acoustic".

Några fler årsbästalistor: Expressen (svenska), Expressen (utländska), The Hamburger Train, DN, SvD, Aftonbladet, Västerbottens Folkblad, Värmlands Folkblad, Borås Tidning, Nöjesguiden (utländska), Nöjesguiden (svenska), Kritiker.se, Folk och fä

ÅRETS BÄSTA SKIVOR: PLATS 5 - 2

2010-12-30T18:58:00.007+01:00

För platserna 10 - 6, klicka här.

5. AZURE RAY: Drawing Down The Moon

Ser man världen genom "Drawing Down The Moon" blir den vacker. Den får ett skimmer av saga och fantasi, den blir en hemlighetsfull trädgård där drömmarna bor. "Drawing Down The Moon" är som ett prisma som bryter verklighetens ljusstrålar och återger dem i ett översinnligt spektrum. Det tog duon Azure Ray ett sjuårigt uppehåll i karriären (när Maria Taylor och Orenda Fink var upptagna med projekt på andra håll) för att göra sin allra bästa skiva. Deras musik har kallats drömpop, och mer tilltalande drömskt än såhär kan det knappast bli.

4. KULA SHAKER: Pilgrims Progress

När Kula Shaker var i ropet på 90-talet avskydde jag dem, helt grundat på deras fjompiga hitlåtar som var indränkta i vad jag uppfattade som hindikitsch. Texterna låt ungefär som om man tonsatt en meny från kvarterets indiska restaurang. De förment psykedeliska färgerna var bara vulgära förvrängningar av indiska gudabilder. Tyckte jag. Och jag tyckte det med en sådan att emfas att det tog mig tjugofem år innan jag faktiskt lyssnade på Kula Shaker på riktigt. Och upptäckte att om man trängde sig förbi hitlåtarnas slippriga ytlighet, fanns där ett tungt och helt oväntat övertygande nypsykedeliaband vars musik står sig bra två och ett halvt decennium senare. Det är nästan så att jag vill kalla den tidlös. Naturligtvis skäms jag lite över min tjurskallighet som gjorde att jag missade dem så länge.

Kanske förtjänar jag därmed inte en skiva som "Pilgrims Progress", som man skulle kunna kalla Kula Shakers andra comebackplatta. "Strangefolk", den första, kom 2007 efter att gruppens ledare och visionär Crispian Mills bland annat ägnat sig åt bandet Jeevas. "Pilgrims Progress" är dessutom bandets absolut bästa skiva. Musiken är lite mer avskalad än tidigare; indiegesterna är tidsenligt färre, och låtarna sirligt utförda med precision och passion. Den mer transperanta inramningen ger musiken lite av en folkpsykedeliakänsla, den måste inte överväldiga i sound utan törs lita mer på att låtarna själva klarar att bära upp skivan. Och det gör de, med bravur.

3. NEIL YOUNG: Le Noise

Numer höjer jag vanligtvis mest lite sömnigt på ena ögonbrynet när Neil Young släpper nytt. Jag vill höra det han gör, väl medveten om att hans skivor nuförtiden som bäst är halvhjärtade och mer som vanemässiga karriärsspasmer, än vad de känns angelägna och glödande. Och så har det varit, praktiskt taget ända sedan "Ragged Glory" och det är tjugo år sedan. Visserligen har han då och då fått skaplig kritik för sina sentida skivor, men det har tett sig som att kritikerkåren har välvilligt velat mer än vad herr Young faktiskt klarat av att erbjuda.

Producenten Daniel Lanois har jag aldrig haft mycket till övers för. Undantaget de skivor han gjort med Bob Dylan, har hans närvaro i producentstolen vanligtvis betytt att han saboterat en skiva som annars hade kunnat bli väldigt bra. Han har en ovana att dränka alla skivor i ett skvalpigt akvariesound som suddar ut skivans konturer istället för att ge den skärpa och en distinkt inramning.

Med andra hade "Le Noise", vars titel naturligtvis är en lustig anspelning på producentens namn, precis allting emot sig. Att den skulle ta sig in, inte bara på min årsbästalista utan dessutom så högt som tredje plats, var verkligen ingenting jag trodde på förhand. Men det gör den, with a bullet.

Omslaget säger precis hur det låter. Det är Neil Young ensam med sin elgitarr, i bryskt påträngande svartvitt. Young har iakttagit världen och sig själv, han försöker orientera sig både bland brustna illusioner och hopp, ibland tycks han veta precis vad han vill, nästa sekund verkar han tvehågsen, han går från tvekan till övertygelse och tillbaka igen. "Le Noise" ger en bild av en global tillvaro stadd i ett ständigt pågående sönderfall. Inte bara i texterna, utan lika mycket i den brutalt enkla instrumenteringen och i det ekande soundet.

I mina öron är "Le Noise" en desperat skiva, en skiva som å människans vägnar slåss för sin egen begriplighet i en allt mer absurd värld. Det är skivan som jag velat att Neil Young skulle ha gjort i tjugo års tid, men kanske krävdes det så mycket kaos i världen för att han skulle kunna locka fram den ur sitt liknöjda sinne. Välkommen tillbaka, Neil!

2. ROBERT WYATT, GILAD ATZMON,

ROS STEPHEN: For The Ghosts Within

Jag älskar Robert Wyatt. Jag faktiskt riktigt ömmar för Robert Wyatt. Jag vill honom väl, och jag vet att han vill mig väl också. Det känns när han sjunger. Han tar hand om mig med sina tunna röst, ser till att jag har det jag behöver för att må bra inuti. Han är den varma farbrorn med de där ögonen som vet och det snälla, stora skägget, den där farbrorn som mitt inre barn alltid kan få komma till och stanna hos en stund, tills det blivit bättre.

Kanske är jag därför helt fel person att bedöma Robert Wyatt. Det räcker praktiskt med att det är just Robert Wyatt för att jag ska tycka att det är bra. Han punkterar all den kritikerprofessionalitet jag kan inbilla mig att jag har. För han når så mycket längre in, till den plats som inte har något motstånd.

"For The Ghosts Within" är ett samarbete mellan Wyatt och de förslagna musikerna Gilad Atzmon och Ros Stephen. Men i allt väsentligt är den en Robert Wyatt-skiva, med alla typiska kännetecken; den är varm, mänsklig, lekfull och allvarlig, allt på en och samma gång. Trion spelar sig igenom en bukett jazzstandards men gör då och då nerslag i Wyatts tidigare coverflora och gör ömsinta nytolkningar av exempelvis "At Last I Am Free" och "Round Midnight". Allt finkänsligt ornamenterat av en stråkensemble som leder tankarna till "The Juliet Letters", Elvis Costellos förnämliga skiva tillsammans med Brodsky-kvartetten.

"For The Ghosts Within" är en typiskt atypisk Robert Wyatt-platta, och så länge han fortsätter att göra sådana är allting inte förlorat.

Tango För Enbenta imorgon: 2010 års bästa skiva avslöjas!

ÅRETS BÄSTA SKIVOR: PLATS 10 - 6

2010-12-29T16:43:00.017+01:00

Musikåret 2010 var äldstenas år. De som gjorde de bästa skivorna var alla sådana som hängt med ett bra tag. Somliga av dem fortsatte vara lika bra som de alltid varit. Andra gjorde comeback - åtminstone kvalitativt sett. Tyvärr, men kanske oundvikligt, bjöd året också på ett par besvikelser.

Roky Ericksons samarbete med Okkervil River, "True Love Cast Out All Evil", var visserligen skaplig, men långt ifrån den storstilade formåtergång jag hade hoppats på. Dessutom känns den mer som en Okkervil River-platta, än en Roky-dito. Trots att det är Rokys låtar, så känns det som att han är en inlånad trovärdighetsmarkör än huvudansvarig.

Elvis Costello gjorde en underbar countrybetonad platta förra året, "Secret, Profane and Sugarcane" och det ställde höga förväntningar på årets "National Ransom". En bra skiva det också, men oundvikligen en liten besvikelse efter fjolårets mästerverk.

Ghost är en svensk grupp som förbryllat musikvärlden under året. Med hemliga identiteter har de givit upphov till lika mycket lockelse som spekulationer kring vilka som döljer sig bakom förklädnaderna. En satanistisk framtoning fullkomnar bilden de odlar om sig själva. Med andra ord har deras image allting för sig, och folk ur alla läger - inte bara hårdrockarna - faller som furor för bandet. Och det är väl trevligt med ett band som för omväxlings skull vänder sig mer till Blue Öyster Cult för inspiration, än till dystermetallens husgudar Black Sabbath (som jag älskar, så missförstå mig inte). Men ärligt talat, så märkvärdig är "Opus Eponymous" inte. De förment satanistiska texterna ligger dessutom på en så fjantig nivå att jag börjar misstänka att Ghost är ett skämt iscensatt för alla de som suktar efter ett riktigt gammalt hederligt pop-mysterium av Residents-mått. Fast omslaget är ett av årets allra snyggaste.

Ett annat metalband som här och där har mötts av översvallande kritik är franska Deathspell Omega. Det var väl Sydsvenskans recensent som gav "Paracletus" så positiv kritik att den gav utslag på Richterskalan. Men inte heller den lyckas leva upp till förväntningarna - som bäst är den en hygglig black metal-platta.

Den så omtalade samlingen med outtakes från Bruce Springsteens "Darkness On The Edge Of Town" - "The Promise" - visade sig inte ha en chans mot originalskivans klaustrofobiskt täta mörker. Några bra låtar, javisst, men hade det inte varit outgivna Springsteen-låtar hade få överhuvudtaget brytt sig.

Mikael Wiehe gick till frontalangrepp mot regeringen med sin "Ta det tillbaka!". Den var snubblande nära att knipa en plats på min årsbästalista, om inte annat så för att det är otroligt skönt att höra någon skälla ut Alliansen efter noter - bokstavligt talat. Den tillhörande liveplattan förlänger vidräkningen, med mellansnack som är allt annat än finkänsliga. Wiehe kommer nu inte med på listan, men han får Tango för Enbentas politiska diplom.

Innan vi kör igång med själva listan vill jag också nämna den senaste volymen i Einstürzende Neubautens ständigt men långsamt pågående serie "Strategies Against Architecture". Den fjärde volym som nu föreligger är en både musikaliskt och ekonomiskt tilltalande sammanfattning av gruppens senaste åtta år, en period som utan tvekan vinner på en överskådlig sammanfattning.

Jag presenterar årsbästalistan i omvänd ordning. Idag publicerar jag platserna 10-6, i morgon följer 5-2, och på nyårsafton avslöjar jag vem eller vilka som intar förstaplatsen. Allt för dramaturgins skull.

10. WATAIN: Lawless Darkness

Av de metalskivor jag hört i år är denna i en klass för sig. "Lawless Darkness" är välstrukturerad, välkomponerad och välgenomförd black metal av yppersta sort. Att den bästa svartmetallen kommer från Skandinavien har varit ett faktum sedan allra första början, men frågan är om inte dessa upsaliensare höjer genomsnittskvaliten ytterligare ett steg bara genom denna skiva.

9. THE POSIES: Blood/Candy

The Posies är något av powerpopens Zeb Macahan. De är överlevare som alltid landar på fötterna. Åtminstone musikaliskt - det har väl varit lite si och så med deras privata förehavanden genom åren... Det är fem år sedan förra riktiga Posies-plattan och drygt två decennier sedan deras debut, men Jon Auer och Ken Stringfellow har fortfarande kvar sin nästan magiska förmåga att leverera blixtrande popmusik som går raka vägen in i mitt hjärta.

8. LLOYD COLE: Broken Record

Lloyd Coles musik är som en gammal Rover-bil. Stadig, stabil, hantverksstolt. Brittisk kvalitet med sinne för detaljer som förhöjer den gedigna helheten. Att han fortsätter göra musik oavsett storleken på framgångarna är något vi ska vara tacksamma för. "Broken Record" har en rustik touch av amerikansk rotmusik som klär Lloyd Cole alldeles utmärkt. Redan 1985 förklarade han "Why I Love Country Music", och ett kvartssekel senare förklarar han det igen, ytterst handgripligt, på sitt eget omisskännligt omsorgsfulla sätt.

7. NINA HAGEN: Personal Jesus

Förmodligen årets mest överraskande skiva. Inte bara för att den kommer från Nina Hagen (som jag knappast varit ensam om att ha dömt ut en gång för alla) utan för att den är en konsekvent genomförd bluesgospelcountryplatta! Mycket kan man ha väntat sig från Nina Hagen (särskilt efter hennes onödiga storbandsturer), men knappast detta. Och att det är en östtysklandsfödd före detta operapunknewwavesångerska som presterar årets bästa countryskiva bevisar att världen inte alltid är just vad den verkar vara. Hon lyckas dessutom skjuta in Depeche Modes låt som gett skivan sin titel bland klassiker som "Just A Little Talk With Jesus" och Woody Guthries "All You Fascists Bound To Lose" med en otvungenhet som inte står Johnny Cash långt efter.

6. THE JIM JONES REVUE:

Burning Your House Down

Ljudet av ett annat Jonestown. Ett Jonestown där Little Richard är borgmästare, där Jerry Lee Lewis är moralförebild och där inga mesigheter tolereras. En gång i tiden, som sångare i Thee Hypnotics, ville Jim Jones vara Iggy Pop. Idag är han istället den klassiska rock'n'rollens kanske främsta uttolkare. VU-mätarna slår i botten, de analoga banden pressas till det yttersta, gitarrförstärkarna skorrar överstyrt och ovanpå detta skrålar Jones som om ingenting har hänt sedan 1958. Mer än att man idag måste hojta ännu högre för att höras. "Burning Your House Down" är alldeles fullkomligt underbar rockmusik, helt utan pretentioner och några andra ambitioner än att höras till den andra stadsgränsen.

Några fler årsbästalistor: DN, SvD, Aftonbladet, Västerbottens Folkblad, Värmlands Folkblad, Borås Tidning, Nöjesguiden (utländska), Nöjesguiden (svenska), Kritiker.se, Folk och fä

ÅRET SOM GICK... ÅT HELSIKE

2010-12-25T13:33:00.033+01:00

En tradition är något som upprepas med jämna mellanrum vid ett givet tillfälle, och sålunda borde man kunna säga att det är en tradition att jag varje år, vid just den här tiden, surmulet konstaterar att året som gick var ett dåligt år. Men problemet är ju just det, att de senaste åren varit rätt dåliga. 2010 är inget undantag.

2010 var ännu sämre.

2010 var riktig skit, 100% fullkornsskit.

Stolen "Kalender" från I*EA.

2010 var till exempel året när den svenska väljarkåren, inte av nostalgi utan bara av dåligt omdöme, återuppväckte 1991 och röstade in den organiserade rasismen i riksdagen. Samtidigt hamnade den organiserade dumheten, den dumhet som stolt bärs upp av de bräckliga stag som rasisterna kallar "svenskhet" i riksdagen. Samma "svenskhet" som ingen av dem kan förklara vad den innebär men som de alltid drar till med som fumlig ursäkt när det enda de egentligen vill är att kasta ut varenda "svartskalle" oavsett om de är invandrade eller födda här. Samma "svenskhet" som klär sig i folkdräkt och som lämnar kyrkan i protest när prästen börjar prata om solidaritet. Samma "svenskhet" som säger sig vilja ha ett samhälle med uttalat kristna förtecken men som inte står ut med vad kristendomen enligt eget förmenande innebär.

Flaggan "Jimmie" från I*EA.

För att hata muslimer behöver man emellertid inte vara sverigedemokrat. Muslimhatet är nämligen den nya folkrörelsen och fick förmodligen fler utövare efter idioten som sprängde sig själv i luften mitt i Stockholm nyligen. Förblindad av sin egen övertygelse bidrog han till att göra Sverigedemokraternas sinnesförvirrade invandrarsyn än mer rumsren. Kontraproduktiviteten har fått ännu ett nytt ansikte.

Jag är benhårt övertygad om att Sverige demo kraternas spektakulära intåg i riksdagen är ett uttryck för samma sak som när Alliansen fick förnyat förtroende: människoförakt. En skakig värld vill hitta syndabockar, och då spelar det ingen roll om det är mörkhyade eller sjuka. Allting mals ner i väljarnas ideologiska köttkvarn. Om det nu alls är rätt att tala om ideologi här - mer troligt är att det "bara" handlar om ett känsloröstande, en reflex som saknar upphov i just ideologi. Sällan har det varit så sant som just i år: "If you don't stand for something, you'll fall for anything".

Men vi har ju demokrati sägs det, och alla åsikter ska få plats; man ska inte döma ut det väljarna säger. Folket har talat, och det måste man respektera. Det är emellertid svårt att respektera något så kortsiktigt och ogenomtänkt som det som ledde fram till det valresultat som är det skamligaste Sverige har sett på decennier.

Valsedeln "Demokrati" från I*EA.

Å andra sidan så är demokrati bara en chimär. Demokrati är ett inte mer än ett tjusigt ord som duger att använda på valdagen när valvinnarna inser att de under (ytterligare) fyra år kan föra folket bakom ljuset. Att de under ytterligare fyra år kan ha hemliga möten med amerikanska toppolitiker som liksom våra inhemska ljuger och bedrar den nation som de är framröstade att styra över. Jag pratar inte om de till Wikileaks läckta diplomatdokumenten som i det stora hela mest tedde sig som fjantiga sandlådeanmärkningar - man kan fråga sig varför adolescenta anmärkningar om internationella politiker överhuvudtaget protokollförs. Nej, det som är riktigt illa för Sverige (och för alla länder) är hur regeringen fullt medvetet vill föra både folket och riksdagen bakom ljuset. Hur de inte vill bli störda av den demokrati som är så fin och riktig när det gäller att ta makten men som inte är kloakvatten värd när de väl har tilldelats den av godtrogna väljare.

Men man kan ju alltid halshugga budbäraren. Om Julian Assange är skyldig till våldtäkt vet jag inte, och hur illa och vedervärdigt det än vore om det visar sig vara sant, så är det givetvis inte anledningen till att han efterlystes av Interpol. Nämn en enda annan våldtäktsanklagad som sökts internationellt! Naturligtvis handlar det om storpolitik - när det kommer upp på den nivån har det inte ett piss att göra med två kränkta kvinnor i Sverige. Vare sig deras anklagelser är fejkade eller sanna så är de brickor i samma lumpna spel bakom kulisserna som vi alla är. De är tacknämliga förevändningar för politiker och deras lydiga underhuggare att bedriva en häxjakt på enskilda.

Giljotinen "Julian" från I*EA.

Om man nu inte får dessa förevändningar serverade på silverfat som i fallet Assange, så kan man ju alltid anlita spioner. Antingen spioner av den gamla skolan; folk som står med kamera och snokar runt ambassaderna, eller spioneri i form av lagar och direktiv som vänds mot folket. I Sverige kallas en av dessa i folkmun för FRA-lagen. Denna måttbeställda lag som absoluuut inte skulle vara integritetskränkande för den enskilde medborgare, denna lag som var sååå säker och vattentät. Naturligtvis dröjde det inte länge förrän osorterad information om enskilda började läcka till utlandet. Integritet modell 2010. Och det är samma skit till "vänster" som till höger.

Det finns självklart ingen anledning att tro att spionage och dubbelspel skulle vara mindre lukrativt nu än förr. Om arvodet sedan betalas ut i rena pengar eller amerikansk välvilja spelar ingen roll.

Kameran "Cia" från I*EA.

Vill man inte snoka lite sådär i största allmänhet kan man ju som sagt ge sig på enskilda. Som Assange. Eller som de tre svenskarna bakom Pirate Bay; tre offer för den amerikanska fjärrstyrningen av Sverige. Med otillräckliga bortförklaringar om hur deras verksamhet är olaglig medan Googles är helt okej utmäter man fullkomligt absurda straff. Som alla kan begripa handlar det om att Google, i sin ställning som ett av världens största och mest dominerande storföretag, har råd med de mest slipade advokater som kan uppbådas för pengar. Till och med mer slipade än vad både RIAA och IFPI lyckas släpa till rättegångssalen får man anta.

Det finns många olika sätt att knäcka folk på. Man måste inte lansera en söktjänst på nätet eller befinna sig utanför en utländsk beskickning vid fel tillfälle för att en maktgalen regering ska klämma åt en. Det räcker med att man är arbetslös eller sjuk. Eller kvinna. Som en liten julklapp från regeringen avslöjas det att läkarna efter nyår kommer att omyndig(hets)förklaras: Deras förmåga att bedöma den sjukes arbetsförmåga ska fråntas dem, och istället ska det bli Försäkringskassans sak att avgöra om en person de aldrig träffat kan arbeta eller inte.

Rullstolen "Arbetsför" från I*EA.

Nu blir det visserligen ingen praktisk skillnad mot hur det redan är. Läkarbedömningar har under en längre tid bara varit en formell olägenhet, en symbolisk papperslapp för sakens skull. Några anteckningar som det stått Försäkringskassan fritt att skita i. Enda skillnaden är att efter nyår har Försäkringskassan och deras lydiga bedömare regeringens officiella sanktion att göra vad de vill med människor. Naturligtvis kommer ingen av dem att behöva stå till svars för sina handlingar - de kan ju, för att använda ett av senare års mest populära uttryck, "inte kommentera det enskilda fallet". Eftersom alla fall, om de sammanräknat så vore en miljon till antalet, är enskilda så har man på ett tjusigt sätt lyckats avhända sig allt ansvar.

Om inte annat så kan de ju förhala ärendet tills patienten dör och sedan, när det är för sent, erkänna patientens rätt till ersättning. Då har man både sluppit punga ut med några pengar, plus att man visat sin "goda vilja". En strategi som säkert är "up and coming" nu inför 2011! Hur som helst borde Alliansen glädjas åt metoden - om dessa gnälliga problemtyper självdör istället för att ta livet av sig - som skedde tidigare - ser det väl snyggare ut i statistiken.

Kistan "Sjukskriven" från I*EA.

Jag är inte mycket till resenär - tvärtom har jag med åren blivit en utpräglad hemma-bäst-person - men jag lider helhjärtat med alla de som suttit eller sitter fast i något av SJ:s mjölktåg i någon namnlös avkrok på grund av snön. Catharina Elmsäter-Svärd är infrastrukturminister, och med sedvanlig moderat medkänsla tycker hon att folk väl helt enkelt får fira jul någon annan dag. SJ, tycker hon, gör hur som helst ett bra jobb. Före detta moderatledaren Ulf Adelsohn, numer SJ:s ordförande, är inne på samma linje. "Vi tänker inte ta skit för det vi inte är skyldiga till," säger han och hänvisar alla klagomål till Trafikverket. Och Trafikverket skyller på regeringen. Och regeringen har ingen lust att betala. Vilket är inte oväntat eftersom en sådan utgift kanske skulle gagna fler människor än bara dem själva och deras likar.

Loket "Catharina" från I*EA.

Annars tycker jag att det är smått sensationellt att hela landet går sönder när det börjar snöa. Liksom kycklingar och tak. Nu är det visserligen så att minnet har en tendens att förstora och förbättra saker i takt med att tiden går, men jag har tydliga minnen av att vintrarna inte var mindre snöiga när jag var liten än vad den är i år. Och det utan att tågen fastnade och det utfärdades än den ena klass 1- och än den andra klass 2-varningen. (En högst ovetenskaplig rundfrågning både bland mina jämnåriga och sådana som är äldre än jag tyder på samma sak.) Sannolikt har väl beredskapen sänkts i takt med att vintermånaderna blivit allt slaskigare. När alla klutar väl måste sättas till, visar det sig att klutarna är slut. Plus att jag är tillräckligt mycket bakåtsträvare för att tro att all den flashiga hyperteknologin inte duger så mycket till när något "extraordinärt" händer.

En annan stor nyhet under året var boken om kungen. Fast egentligen var det bara en pseudonyhet som broilerpumpades till att likna en riktig nyhet. Enligt boken hade kungen fröjdats lite på olämpliga ställen. Tango För Enbenta menar emellertid att allt det där är fullkomligt irrelevanta struntsaker som bleknar till genomskinlighet i samma ögonblick som man börjar prata om apanage och att hovet står över lagen.

Javisst ja, det var det där med Victorias och Daniels bröllop också. Det var tydligen viktigt. Det tyckte i alla fall Ebba von Sydow som plötsligt blivit hela landets lilla modedarling och flärdfjant. Och för mig ännu en anledning till att byta TV-kanal.

TV-personligheten "Ebba" från I*EA.

Apropå TV vill Alliansen införa granskning av den statliga TV:n. Fast bara programidéerna säger de (men de säger så mycket korkat att det knappast går att tro på att det skulle stanna vid programideerna). Detta för att "jämna ut" förhållandena mellan stats-TV:n och de kommersiella kanalerna. Fri konkurrens, ni vet. Alla ska fritt kunna tävla mot varandra, fast bara de som passar in i Alliansens privatiseringsfundamentalistiska idéer. Ahem. Det är lite lustigt (snarare tragikomiskt) hur regeringen alltmer anammar metoder som brukar tillskrivas vänsterdiktatoriska stater. Förr var det alltid någon högertyp som ojade sig över hur vänsterstyrd vår statsägda media var. Nu är det istället högern som vill gå in och bestämma över utbudet i den statliga TV:n. Där har ni det, demokrati anno 2010.

För egen del sörjer jag fortfarande Captain Beefheart som dog 17 december. Det är som att en personlig vän har gått bort; hans musik blev i alla fall en nära vän till mig redan när jag var ung och den har följt mig i två och ett halvt decennium. Visserligen drog Beefheart sig tillbaka från musiken redan i början av 80-talet utan några planer på musikalisk comeback (de sista åren ägnade han sig uteslutande åt sin bildkonst), men det kändes ändå som om musiken led en enorm förlust i och med hans bortgång. I mig uppstod ett hål i sinnet.

Mina intryck av skivåret 2010 återkommer jag till. För en gångs skull är de tillräckligt många att förtjäna ett eget inlägg. Musikåret 2010 var hur som helst bra mycket bättre än det politiska, sociala och ekonomiska året. För det var verkligen riktigt skitdåligt.

CAPTAIN BEEFHEART 1941- 2010

2010-12-18T01:02:00.011+01:00

15 JANUARI 1941 - 17 DECEMBER 2010

Captain Beefheart är död och marken
tycks rämna under fötterna på mig.

Jag kan inte skriva någonting vettigt nu för allting har låst sig. Fastnat i en imploderad tomhet.

Vila i frid, min evige hjälte!

......

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 17:

2010-12-17T06:17:00.018+01:00

BOBBY BROWN: THE ENLIGHTENING BEAM OF AXONDA (1972)

Hawaii.

Det finns nog få platser i världen som är lika fördunklade av klichéer som Hawaii, och få klichéer som är så outsägligt kväljande som de som omgärdar Hawaii och den hawaiianska kulturen.

Naturligtvis är alla länder mer än bara summan av deras nidbilder. Bakom resebyråernas reklamkataloger finns det saker att upptäcka. Även inom musiken. Istället för de vinande hawaiigitarrerna kan man förtjusas av slack key-gitarristernas teknik och innehåll. Och man kan upptäcka den mindre traditionella och ofta väldigt originella musik som spelades in på Hawaii under främst 70-talet. Antingen av infödda eller av inflyttade.

Som Merrell Fankhauser, som i början av 60-talet skrev Surfaris hit "Wipe Out", flyttade till Maui, Hawaiis näst största ö, och började göra underbar, rofylld och andligt bejakande musik, både med gruppen Mu och på egen hand.

Som Linda Perhacs, som gjorde en skiva som omhuldas med en nästan religiös frenesi av samlare och fans; "Parallellograms" är till stora delar som en B-variant av den unga Joni Mitchell men har ett par fantastiska låtar som förmodligen inte hade låtit så om de spelats in någon annanstans.

Som These Trails, vars enda LP är en annan skivsamlarfavorit och liksom Perhacs skiva ojämn, men likafullt ett måste för en låt som den förhäxande "Share Your Water".

Och så har vi Bobby Brown. Bakom det alldagliga namnet döljer sig en excentriker med originell talang. Han byggde sina instrument själv, instrument som gav hans skivor ett minst sagt egensinnigt sound. Hans röst är närmast sensationellt omfångsrik: i baksidestexten till "Axonda" hävdar han stolt att hans sex oktaver möjligtvis var det största röstomfång som dittills spelats in.

Om det bara var skryt eller ett genuint faktum ska jag låta vara osagt, men hans rymliga röst blir som ytterligare ett märkligt instrument bland de femtio som redan fanns i hans kuriösa ljudpark. Det kluckar och skumpar och släpar och skyndar och bubblar och jäser om de musikaliska mackapärerna. Browns röst glider från fyllig avgrundsbas till de tunnaste serena registren, som en häpnadsväckande vig trapetsartist som vägrar godkänna tyngdlagen.

Jag är inte religiös, men Bobby Browns celesta klangvärld får mig att tro att han vet någonting om Gud och dessutom har medlen att själva låta oss ana detta väsens närvaro. Det är en chimär, men villfarelsen är vacker och jag dröjer gärna i den.

Kanske låter det som att "The Enlightening Beam of Axonda" bara är originell, men då måste jag skynda mig att säga att den har väldigt bra låtar. Den som kanske allra bäst representerar Bobby Browns uttryck är "I Must Be Born", som med sina elektroniska sitarer och pådrivande men heliumlätta rytm prövar perceptionen. Psykedeliskt? Ja, utan tvekan.

Det är egentligen överflödigt att påpeka att Bobby Brown gav ut skivan på egen hand. Inte ens i efterdyningarna av det frisinnade 60-talet kan det ha funnits ett skivbolag som visste hur man skulle hantera något så udda som "Axonda". Och hade det gjort det är risken att man försökt styra den mot någon sorts begynnande new age-marknad. Vilket skulle ha slagit helt fel - den här musiken är allt annat än så entydigt ljus och klar och pastellkulört som new age-världen kräver. "Axonda" har dunkla underströmmar, även om de aldrig tar över. Mörker och ljus balanserar varandra. Kanske är det därför som skivan fortsätter att trollbinda mig; den hanterar ytterligheterna och skapar en upplevelse som är märkligt komplett.

Flera år senare gav Bobby Brown ut en skaplig live-LP, och i början av 80-talet den våldsamt ojämna "Prayers of a One Man Band". Men det är på "Axonda" som hans vision lyser klarast, så klart att man som lyssnare nästan själv känner sig upplyst när sista tonen klingar ut. Eller åtminstone belyst och omfamnad av en allmänmänsklig kärlek som idag är beklagligt otidsenlig.

"The Enlightening Beam of Axonda" gavs ut på nytt för några år sedan av det kvalitetsmedvetna bolaget Akarma. Vad som hände med Bobby Brown själv har jag ingen aning om. Det är talande att All Music Guides "biografi" över honom är lika kort som korkad, och att diskografin de presenterar är fantasifullt felaktig. Att googla honom leder inte heller någon vart - man får fram praktiskt taget unisona hyllningar till skivan, men få riktiga fakta om artisten.

Och det är kanske lika bra det. Kanske kan man lika gärna få tro att Bobby Brown gick upp i något övervärldsligt tillstånd, inte helt olikt det han suggererar på "The Enlightening Beam of Axonda".

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 16:

2010-12-16T15:56:00.019+01:00

SORT SOL: EVERYTHING THAT RISES... MUST CONVERGE! (1987)

Det tedde sig helt naturligt att de kallade sig själva för "The Evil Twins", för de båda gitarristerna påminde mig om Bill och Bulls onda avbild. Och basisten såg ut som att han inte haft en fast bostad på mycket länge och funnit tröst utmed Pusher Street. Hur trummisen såg ut vet jag inte riktigt för i vägen för honom stod den enarmade sångaren - neurosedynet tog hans vänsterarm - och vevade som om han hade haft fyra.

Jag, jag bara gapade.

Dels för att Sort Sol var en orkester sällsam att skåda, och dels för att konserten med dessa för mig då totalt okända danskar var så sanslöst bra.

Hur Lädernunnans konsert var kommer jag inte ihåg, för Sort Sol spelade skiten ur huvudakten som var anledningen till att jag gick dit. Det var sådant som Sort Sol gjorde när de var som bäst; de kunde gå holmgång med praktiskt taget vilket annat band som helst och gå segrande ur duellen.

Som allra bäst var de med "Everything That Rises... Must Converge!".

Det hade gått fyra år sedan den föregående skivan och det dröjde fyra år till nästa. Kanske behövde de så lång tid på sig för att samla kraft till "Everything That Rises" och sedan lika lång tid för att hämta sig efter urladdningen. Å andra sidan kännetecknas deras karriär av en oregelbunden utgivning; skivorna är mer som sporadiska bieffekter av en karriär som pågick utanför skivstudion.

Som relativt nykläckt punkband (allmänt ansett som Danmarks allra första) gjorde de två skivor som The Sods 1979 och -80. 1983 debuterade de som Sort Sol, med namnet taget från de (hundra)tusentals starar som i originella formationer varje höst och vår dansar på himlen över Jyllands sumpmarker. På "Dagger & Guitar" medverkar för övrigt också Lydia Lunch. 90-talet bjöd på fler spridda singlar än hela album och sedan upplöstes gruppen med buller och bång eller i en rökpuff eller så tynade de bara bort. Jag vet faktiskt inte och har aldrig brytt mig om att ta reda på exakt varför det slutade komma Sort Sol-skivor.

Sort sol, naturfenomenet.

Alla deras skivor har minnesvärda ögonblick, men ingen skiva känns på långt när lika fullkomlig som "Everything That Rises". Allt det bästa med Sort Sol möts i en bländande explosion. Här finns västernromantiken, här finns det gotiska mörkret, här finns garagerocken, här finns melodierna - dessa färgstarka popknoppar bland alla apokalyptiska järtecken. Musiken är det livsbejakande i dekadensen, de njutningsfulla ögonblicken i smärtan, adrenalinet i rädslan. "Everything That Rises" är emotionellt gränsöverskridande, den är ljudet av spänningen som uppstår mellan motpolerna.

Skivans titel kommer från en bok av Flannery O'Connor. I Wikipedia sägs titeln "syfta till att blottlägga mänsklighetens syndiga natur såsom den ofta förbises i den moderna, sekulära världen". Det är en utmärkt beskrivning också av Sort Sols skiva. Som jag menar ovan: skivan väjer inte för det mörka, "syndiga", den erkänner det förbjudna men omformar det till ett på alla sätt positivt imperativ.

Utöver pärlbandet av egna låtar (med titlar som "A Knife for the Ladies", "Shapes Of Summer", "Abyss Revisited" och "Midget Finger"), väljer Sort Sol ett par covers med fingertoppskänsla. Nick Cave torde ha legat sömnlös ett antal nätter på grund av det faktum att Sort Sol hann före med en träskigt ångande version Bobbie Gentrys klassiker "Ode to Billie Joe". Roky Erickson i sin tur bör ha blivit stolt över hur Sort Sol attackerade 13th Floor Elevators "Fire Engine".

När skivan sedermera återutgavs på CD, hade den utökats till en dubbel. Bonus-CD:n, som fick den egna titeln "The Violent Bear It Away" , rymmer ytterligare en handfull tolkningar som bekräftar var Sort Sol hade sina rötter: Black Sabbath, Red Crayola, Roky igen, T. Rex och cowboysångaren Tex Ritter passerar revy helt naturligt. Det är ju numer populärt att släppa generöst utökade versioner av klassiska skivor, men ofta är bonusmaterialet mest av akademiskt intresse. I fallet med "Everything That Rises" är det däremot så att en redan fantastisk skiva har blivit ännu bättre med tillskottet av låtar. Det går helt inte att få för mycket av den.

DEN ENBENTE BETER SIG SOM FOLK

2010-12-15T17:43:00.002+01:00

Nu tänker jag vara som folk och klaga på vädret utan att göra någonting åt det.

Förr har jag alltid tyckt väldigt bra om vintern, den riktiga vintern, den med knarrande snö som gnistrar i den matta vintersolen. Men den riktiga vintern finns inte längre, åtminstone inte där jag bor nu för tiden, här finns bara råkyla och snorhalka. En vinter utan det romantiska skimret av en bitterljuvt nostalgisk melankoli.

Just nu är det sjutton minusgrader ute och det är inget väder för människor. Inte för några andra djur heller för den delen -huskatten tokar sig och springer som en fyrbent Usain Bolt för att hålla uppe värmen. Inomhus. För råkylan tar sig in hur man än bär sig åt; letar som en sökmissil upp varje varmblodig varelse och planterar en ilsken ruggighet i de stackars kroppar som kommer i dess väg.

Men ändå. Denna sorts svinkyla är trots allt lättare att hantera änden ute i samhället. Mot denna mer konkreta, mätbara svinkyla kan man åtminstone försöka stålsätta sig, med te, filtar och mackor med tjocka lager av Stureost (som är en av julens verkliga glädjeämnen). Och så kan man titta på TV-serier som konstigt nog blir bättre när det är kallt ute och man kan lyssna på popmusik i massor och det gör jag gärna för det värmer, på sitt sätt.

Kanske är det metoden för att driva samhällsklimatet ur medvetandet också. Det kan behövas. Det är för mycket förvirrade politiker, hemliga sällskap på toppnivå och bombdårar just nu. Jag tror faktiskt inte jag ska kommentera världen där ute på ett gott tag och jag vet att det finns ett antal läsare som skulle bli glada om jag lät bli. Förmodligen skulle jag också bli det.

Detta är annars en tid på året när en musikälskare ofta våndas, när hans eller hennes samvete prövas till bristningsgränsen, när han eller hon ska sammanfatta året med de tio bästa skivorna han eller hon hört under året som gått. De senaste åren har jag för egen del svurit mig fri från sådana rådbråkerier eftersom jag varit dålig på att lyssna på så mycket nyutkommen musik. Jag skäms inte för det. Är det bra så kommer det att vara bra också om fem år eller om tio år eller mer om jag känner för att lyssna på det då. Det är ingen brådska. Men just i år har jag faktiskt hört en del skivor ungefär samtidigt som de kommit ut så kanske blir det en lista strax innan 2010 tickar över i 2011.

De som känner mig, antingen personligen eller genom bloggen, vet antagligen att jag avskyr Henrik Schyffert lika mycket som en finne på något komprometterande ställe. Därför tog det emot när jag nyligen mer eller mindre blev tvingad att titta på hans uppgörelse med 90-talet, den enmansshow som direktsändes i TV för inte så länge sedan. Allt för ofta kör han loss med samma dumdryga stil som han alltid gjort, men stundtals tog han steget ut ur självparodin och verkade bli uppriktig. Jag skriver "verkade" för säker kan man ju inte vara med den där figuren. Hur som helst insåg jag hur lite rockmusik jag faktiskt hört från 90-talet. Under en stor del av årtiondet levde jag familjeliv och inledde det kärleksförhållande till jazzen som lever och frodas än idag. Under flera år lyssnade jag överhuvudtaget inte på rockmusik alls, utan letade mig allt längre in i jazzens underbart vildvuxna terräng. Det är inget jag ångrar - jag tror nämligen att Albert Aylers musik har längre livslängd än Oasis som jag, med undantag för "Wonderwall", inte stod ut med på den tiden. Men borde jag kanske ge dem en chans, trots allt? Liksom jag borde med alla andra band från den tiden? Det kanske är dags för det nu, med 90-talet på tryggt avstånd?

I väntan på det återupptäcker jag The Knacks första platta, den med "My Sharona" som inte på långa vägar är bästa låten på skivan.

BOMBEN SOM TOG SOSSARNAS "ÖVERTYGELSE"

2010-12-14T15:24:00.003+01:00

En galen bombman i centrala Stockholm och sossarna tappar koncepten. Plötsligt gör de en kovändning i FRA-frågan, plötsligt tycker de att Säpo ska ha rätt att signalspana lite som de vill, lagen ska inte alls rivas upp trots att man lovade det före valet, tvärtom, nu är den plötsligt det bästa man hittat på sedan färdigskalad potatis på burk.

Att sossarna har blivit ett gäng ynkryggar som med sin egen historia som täckmantel fritt kan kela med högerideologier är ingen hemlighet, men måste de verkligen kokettera med det på ett så frappant vis? Eller är det bara en panikreaktion efter valfiaskot och de misslyckade åren med en inkompetent Sahlin som partiledare?

Försvarar man FRA-lagen godkänner man att uppgifter om enskilda kommer i olovligt omlopp. Konstigare än så är det inte. De farhågor som lagens kritiker uttryckte på förhand har blivit verklighet. I förlängningen av sossarnas tvärvändning tycker de att det är okej.

Däremot betyder det inte att man försvarar terrorism bara för att man är emot FRA-lagen. Jag kan inte annat än förakta idioten som sprängde sig själv i Stockholm. Kanske särskilt som han gjorde det med, vad han tyckte, stöd för sitt handling i en sagobok. Naturligtvis passar politikens mer suspekta grupperingar på att utnyttja detta för sina egna tvivelaktiga syften. "Äntligen!" utbrister en sverigedemokrat och Jimmie Åkesson ser belåtet på. Invandrarhatarna och islamofoberna får vatten på sin kvarn. Att se skillnad på muslimer i allmänhet och enskilda dårar är inte aktuellt - då skulle ju bilden av verkligheten krånglas till och hela det svartvita (eller, om man så vill, det bruna) tänkesättet skulle grumlas av en och annan kraftigare kulör.

DET ÄR INGEN TÅGA I UNGDOMEN LÄNGRE!

2010-12-13T18:23:00.005+01:00

- Vad är det som låter...?

Den tonåriga dottern undrar uppriktigt, men hennes tonfaller antyder underströmmar av lika uppriktig aversion.

- Låter? säger jag och kommer snabbt på att det måste vara musiken hon menar. Hon råkade komma in just som Loop skränade som mest, med fuzzgitarrernas stingsliga diskant som en svärm av bibliska insekter.

Bzzzzzzz!

Jag har inte fått den förskräckta frågan vad det är som låter sedan jag bodde hemma och utsatte mina uppfostrare för både det ena och det andra. Men det är på det viset det ska vara; det är föräldrarna som ska förfäras över att deras uppväxande telningar lyssnar på förskräcklig musik av socialt missanpassade typer som knarkar allihop och spelar alldeles för högt på sina instrument.

Det blir lite bakvänt när tonåringen kommer in och frågar föräldrarna samma sak.

Fast självklart roar det mig alldeles omåttligt! Nu har jag både skrämt den förra och nästa generation med musik! Än har man inte tappat stinget!

För en tid sedan berättade en av mina bästa vänner att hans son, som har några år kvar till tonåren, hade stannat till vid högtalarna och frågat: "Pappa, är han som sjunger full?" Min vän lyssnade på Pere Ubu och kanske har han sått fröet till ett kommande trauma med hjälp av David Thomas underbart hopklämda röst över Pere Ubus dadaistiska rockmusik.

Är han full?

Kanske är den musikaliska revolten förbehållen gubbar som vi. Kanske dog den ut med MTV. Kanske är det helt enkelt ingen tåga i ungdomen längre.

FRIDLYS BIBLIOTEKEN!

2010-12-13T17:48:00.003+01:00

Nacka kommun har kommit på en idé som måste vara en våt dröm för alla marknadsfundamentalister. De har bestämt sig för att sälja alla sina folkbibliotek.

Ta ett djupt andetag och begrunda detta faktum: Alla Nackas folkbibliotek kommer att hamna i privat ägo.

Litteraturkritikern Annina Rabe påpekar i SvD att i och med detta kommer biblioteken att bli som vilken vinstdrivande marknadsaktör som helst, att de kommer att behöva konkurrera för att överleva.

Eftersom konkurrens - tvärtemot vad som påstås på marknadens ljugarbänk - sällan eller aldrig innebär ett breddat utbud utan snarare tvärtom kommer vi att få bibliotek som uteslutande tillhandahåller bestsellerlitteratur. Det blir bara för Julien Gracq, Antonin Artaud och Paul Celan att ställa allt sitt hyllutrymme till förfogande åt Liza Marklund, Henning Mankell och Stieg Larsson. Ut med det "svåra", ut med det bildande, ut med allt det som har ambitioner som sträcker sig längre än att hamna överst på böckernas hitlistor.

För att använda ett ord ur Rabes artikel: Det är förödande.

Och så helt i fas med tidsandan. Den förbannade tidsanda som bestämmer att ingenting ska få ta emot, ingenting ska få vara lärorikt, ingenting ska få stimulera intellektet. Det ska vara lättsmält, gärna känslomässigt klatschigt, förströende. Sällan har det varit mer passande att påpeka likheten mellan de två orden "förströelse" och "förstörelse".

Det gör mig oerhört bedrövad att se hur det rabiata vinstintresset tillåts gå före i alla lägen. Att se hur privatiseringens iglar tillåts suga ut märgen ur kulturens själva ryggrad. Att förstå att om detta överhuvudtaget kommer att få ett slut, så kommer det redan att vara för sent.

VIFF VIFF, SA DEN LYDIGA JYCKEN SVERIGE

2010-12-09T00:05:00.005+01:00

Fråga: Varför blir folk så förvånade?

Svar: Därför att folk är så förbannat naiva och godtrogna.

Att Sverige lapat fekalier ur USA:s rumpa i flera år, och att det blivit etter värre under regimen Reinfeldt borde inte ha varit så svårt att räkna ut. Riktigt uppenbart blev det när det amerikanska beställningsjobbet IPRED klubbades igenom. Bara om man verkligen vägrade se hur linjerna löpte röd-vit-blå över Atlanten kunde man undvika att se det.

Nu har allting blivit bekräftat. "Paranoian" var som den sällan är någon paranoia, utan klarsyn.

Sverige är en fjantig liten knähund som glatt viftar på svansen och gör käcka små tricks så snart som USA, den självbelåtet uppblåste pösmunken till husse, ber om det. "Viff viff" säger jycken och apporterar muntert lagar som går emot den inhemska grundlagen. "Viff viff" säger jycken och myser underdånigt när den amerikanska handen klappar jycken på huvudet. "Viff viff".

Som vanligt vet Reinfeldt ingenting. Och ingenting kan han kommentera. Inte är det hans uppgift att spekulera.

Likheten mellan Reinfeldt och Manuel i "Pang i bygget" är slående: "I know naaafing".

Istället skickar strutsministern fram Beatrice Ask, denna simulant till justitieminister, och låter henne sprattla lite i media. Han har fullt förtroende för henne och det är inte så konstigt eftersom allt hon säger är "Jag vet ingenting om detta". Och så sneglar hon och Reinfeldt bekymrat mot husse som hotfullt håller kopplet i handen. "Viff viff?", säger de ängsligt.

Medan dessa pappfigurer står i TV och "inte vet" något, pågår kotterierna informellt, utan riksdagens eller folkets insyn. Så många informella överenskommelser kommer i dagen just nu, att man helt kallt kan utgå från att varje nekande och varje "vet inte" är en lögn. Som det alltid varit. Och om det nu vore så, att Reinfeldt och hans landsförrädarkumpaner faktiskt inte vet, så är de bara ett gäng klantskallar som definitivt inte bör leda ett land.

Jag skäms så förbannat över att vara svensk. Jag äcklas av allmänhetens naivitet. Jag känner vämjelse för kompiskorruptionen mellan de internationella högdjuren. Att se fullfjädrade skurkar sitta och styra vårt land med transatlantisk fjärrkontroll, och att se en marionettregering bli omvald på hemmaplan får mig att tappa det sista unset av tilltro till människorna.

Samtidigt, medan de amerikansksvenska händerna höjs och sänks informellt i hemliga handslag, uppbådar man alla internationella vapen man kan för att skjuta budbäraren, med förevändningen att han är misstänkt för våldtäkt. Om man efterlyste alla våldtäktsmän med samma nit kanske färre skulle gå fria. Fast det är klart, dyrbara resurser skulle kanske behöva tas från på förhand uppgjorda fildelningsrättegångar. (Det krävs en del statister i ett sådant omfattande skådespel, och även statister har rätt till sin ersättning.)

Och då skulle husse bli arg och ta hundgodiset ifrån oss. "Viff viff?"

Men naturligtvis har den påstådda våldtäkten inte ett skit att göra med att hela världen (läs: USA) vill sätta dit Julian Assange. Om nu någon inbillat sig det, men någon har väl glupat i sig lögnen antar jag. Allt handlar givetvis om att de vill täppa till truten på den jobbiga jävel som låtit alla se vilken skurknation USA är, och hur andra länder säljer ut all heder, all självrespekt och alla medborgare för att behaga USA.

Det som pågår är vidrigt bortom varje invektiv och pejorativ du kan hitta i Svenska Akademiens ordbok.

Sedan ska det påpekas att detta inte borde handla om Julian Assanges person, utan om vad som framkommer tack vare Wikileaks. Det är distraherande om allting bara urartar till personkult.

Och tro inte att jag tänker tycka synd om dem som fått sina hemsidor cyberbombade i samordnade nätattacker de senaste dagarna. Det är rätt åt dem. Och det är vad som händer när politikerna skiter för länge i vad medborgarna tycker. När de skiter i alla protester från det egna folket för att de är så strykrädda för husse. "Viff viff." Dessa nätattacker är exempel på helt ofarlig, civil olydnad. Åtminstone långt mindre farligt än vad det är när alla dessa brakskitar i pressveck smörjer varandra under informella möten.

Upp med handen den som fortfarande tycker att USA är världens största demokrati!

Upp med handen den som fortfarande tror på det neutrala Sverige!

Du där borta på sista raden, du som räckte upp handen, ut och läs på och kom inte tillbaka förrän du lärt dig tänka själv.

Viff viff. Good dog, Fido!

Viff jävla viff.

..................................

BLOGG I KOMA

2010-11-17T22:22:00.002+01:00

För närvarande ligger Tango för Enbenta nere. I koma, om man så vill. I händelse av tillfrisknande återkommer den, men tills dess... vet ingen.

Ha det bra så länge, och låt ingen jävel sätta sig på dig!

HISTORIEN SOM EKOKAMMARE

2010-11-07T17:23:00.009+01:00

Den här boken om kungen, "Den motvillige monarken", är en riktig icke-händelse och som ofta är med icke-händelser blåses den upp i media till att likna en verklig händelse. Jag har inte läst den och har heller inget intresse av att göra det, men om de rubriker som den nu skapat säger någonting alls om dess innehåll så verkar det som att kungen i alla fall har haft lite skoj i det förflutna. Han verkar ha gjort det folk gör mest - knullat runt, supit till och dragit rövarhistorier med kompisarna.

Det är honom väl unt. Jag menar, Silvia verkar ju inte vara ett alltför spirituellt umgänge år ut och år in. Och att vara kung verkar ju inte så vansinnigt kul det heller. Åka runt, säga fel men roliga saker och klippa kulörta invigningsband kan ju inte vara så stimulerande i längden.

Man kan naturligtvis argumentera för att vi har rätt att veta vad herr kungen för de bidrag han inkasserar ur den statskassa vi alla bidrar till men gör man det har man godkänt monarkin. Jag tycker att kungen gott och väl kan pröjsa sina nöjen själv precis som alla andra men allra mest tycker jag att kungen inte ska vara kung och att monarkin bara är tramsigt nonsens för Ebba von Sydow och de allra sämsta veckotidningarna. Och ja, jag tycker fortfarande att slottet borde utrymmas och byggas om till replokaler. Ge knugen och frugan ett hyreskontrakt i Bagarmossen och sluta rota i hans privatliv.

Då kanske till och med nyhetsredaktionerna runt om i landet skulle få mer utrymme att prata om sådant som är viktigt på riktigt. Som det här med att USA har snokat runt i Sverige och Skandinavien och registrerat enskilda personers förehavanden. Inte för att det nu förvånar - spioneri på främmande mark ligger helt i linje med USA:s uppfattning om deras rättigheter som självpåtagen världspolis, men åt helvete är det i alla fall. Innan detta uppdagades (tack Norge!) var man bara paranoid om man trodde att sådant förekom; nu känns det bara bekymrande att ha haft rätt. Lite mer FRA och ACTA, någon?

Trist var det också att ha fått rätt i mina Enbenta förutsägelser att det tidiga 90-talet upprepar sig. Då var det Ny Demokrati och Lasermannen, nu är det SD och Lasermannen 2.0. Samma klimat, samma skit. Historien är en händelsernas ekokammare.

VECKANS CITAT (eller RAKT PÅ SAK MED BEA)

2010-11-06T22:07:00.001+01:00

"Det har inte funnits några indikationer som gjort att vi skulle haft någon kännedom om detta." - Beatrice Ask

ME CLYDE, YOU BONNIE

2010-10-27T19:44:00.003+02:00

Man kan lika gärna bli laglös.

Fast snart har man inget val. Det räcker med att vara människa och, i god tro, göra det som människor gör för att man ska bli kriminell.

Byta identitet vore ju också en variant för alla som vill eftersom vi, likt de som förföljs av ett gammalt stört ex, lever under ett ständigt hot. Bara det att här är det inte fråga om ett stört gammalt ex, utan en störd regering och en lika störd europeisk superstat som vill stalka och minutiöst kartlägga varje skede i våra liv.

Nils Petter Ekdahl är utredare åt regeringen och han tycker att allt sex som sker utan uttryckligt samtycke ska betraktas som våldtäkt och bestraffas därefter. Beatrice Ask tycker att det är toppen. Hon tycker att "utredningen ger flera konstruktiva förslag". Kanske handlar något av dessa konstruktiva förslag om lila kuvert. Ask har väl några över som hon kan skicka till brottsmisstänkta, ej åtalade medborgare. Samtidigt håller hon med Advokatsamfundet som tycker att man kanske kan få lite problem med definitonerna, men "att det ska bli intressant att se vad remissinstanserna säger". Det där sista betyder - att döma av hennes inkompetens och tidigare hållning i juridiska frågor - att remissinstanserna kan säga både hej och hå och bu och bä men att i slutänden skiter regeringen högaktningsfullt i vad de säger.

Ärade medborgare, var glada så länge ni kan göka med er äkta hälft. Snart kanske ni måste lämna in en ansökan i två exemplar vardera till Beatrice Ask och Göran Hägglund för godkännande innan ni kan ha en liten laglig, regeringsgodkänd missionär på lördagkvällen.

Och försök inte fuska till det med några sexleksaker eller "avvikande sex" för utanför fönstret lär det väl stå någon trenchcoat med kamera och direktkontakt med regeringskansliet och avlägga minutiöst grafiska rapporter om vad ni pysslar med därinne i sänghalmen. Eller så placerar de någon hemlig mjukvara i era datorer så att de kan se er ändå, utan någon välekipierad spion i buskagen. Man kan ju alltid ändra någon lag så att det blir tillåtet, och hänvisa till datalagringsdirektivet.

Det är ju den för tillfället populäraste ursäkten för att få snoka runt i medborgarnas privatliv.

Men man måste ju, gubevars, ta i med hårdhanskarna om man ska stoppa fildelare och andra "terrorister". Fildelning är ju som bekant det värsta hotet mot hela det moderna samhället.

Det är en politisk, juridisk och intellektuell bedrövelse att alla de som av kommunistskräck reprisröstat på en regering som utan betänkligheter vill genomföra lagförändringar som skulle få varenda högt uppsatt Stasi-tjänsteman att skrocka belåtet, nu får exakt och precis det som de är så rädda för. Ett tecken i tiden, så gott som något: Rösta först och tänk sedan. Eller: rösta först och tänk inte alls. Tärningsförsäljarna måste göra lysande affärer i valtider.

Det är komiskt eller tragiskt eller beklämmande eller helt enkelt bara för jävligt att Sverige en gång i tiden skulle bli en föregångare för IT-länder; alla skulle ha tillgång till nätet - banne mig om det inte var en mänsklig rättighet! Bland andra Carl Bildt drev på utvecklingen och nu, när hans visioner så gott som helt och hållet blivit verklighet ska den "nya" tekniken vändas mot användarna. Är det inte för jävligt när folk gör som man säger?

Jag börjar tro att alliansen, och hela den nöjesindustri som alliansen och de andra medjamsande kålsuparna slänger sig på marken för, allra helst skulle vilja släcka ner hela internet. När det inte går, försöker man istället göra internet till en så obehaglig "plats" att vara på, att folk förhoppningsvis inte ska tordas vara där. Människor ska skrämmas till lydnad; de ska hunsas med namn- och ansiktslösa regeringsstyrkor. Paranoia är ett kraftfullt, strategiskt vapen mot olydiga medborgare. Rädsla ett effektivt styrmedel. Det visste ju redan de stater som perverterade kommunismen till översitteri.

Förresten, när regeringen har godkänt intimt umgänge med er partner, se till att använda kondom. Annars kanske ni blir gripen för förberedelse till terrorism.

WORLD SHUT YOUR MOUTH

2010-10-18T02:57:00.004+02:00

Egentligen "borde" jag kanske skriva om hur ultraegoismens till allianspolitiker inkarnerade vålnader behöll makten och hur deras nya socialförsäkringsminister har fel på synen då han tycker sig behöva förstoringsglas för att se ett av de mest uppenbara (och moderatskapade) problemen i samhället just nu. Eller om korkade och/eller förvirrade sverigedemokrater som inte ens orkar läsa partiprogrammet innan de röstar, ristar in hakkors i pannan på sig själva, och alla deras andra tvivelaktiga krumbukter, undanflykter och lögner. Eller om hur ACTA-avtalet rycker närmare - att ljusskygga privatpersoner tränger sig in i våra datorer är ingen nyhet men naturligtvis illa, men inte lika illa som att intrång blir myndigheternas lagliga rätt i kampen mot medborgaren. Eller att den otyglade marknaden kan snoka i våra vanor bäst den vill.

Naturligtvis "borde" jag också skriva om den finländska upphovsrättsmaffian som, i likhet med den i andra länder rycker fram som en Mordor-armé för att förgöra både grundlagar, rättssamhälle, mänskliga rättigheter och enskildas liv, trots att det faktiskt går rätt bra för artisterna. Jag skulle också kunna nämna Pirate Bay-rättegången med alla dess konstigheter, orimligheter och potentiella konsekvenser långt bortom fildelning och upphovsrättslagar och andra konstruerade problem.

Och naturligtvis, gråthistorierna i media om hur ännu en svensk soldat dödats i ett krig som vi inte borde stödja. Krig har inte blivit mindre dödligt på sistone. Inte ens för svenskar, även om både försvarsmakten, försvarministern och folket tycks leva i en rosenröd vanföreställning att svenska soldater har något slags evigt-liv-skydd. Som om det vore ett dataspel alltihop. Men det är väl det man måste intala sig att det är, annars skulle man varken kunna skicka iväg soldater eller vilja bli ivägskickad. Taskigt läge då, då det visar sig att kulorna är alldeles jätteriktiga.

Men som enväldig härskare över just denna lilla del av hela det entropiska blogguniversumet så finns det inga stipulerade regler för vad jag "borde" eller "måste" skriva om, och dessutom gör den verkliga verkligheten mig så ofantligt matt just nu. Världens galenskap kan vara mycket tröttande. Jag vill bara slita sladden ur datorn, kasta bort mobiltelefonen, dra ner persiennerna och titta på TV med mycket låg volym (eller kartläggs mina TV-vanor också, utan att jag vet om det?). Jag vill huka bakom ett skyttevärn av inspelade Lou Reed- och Velvet Underground-konserter, obskyr amerikansk artpunk och återupptäckta Robyn Hitchcock-skivor, och vid behov, om den verkliga verklighetens förryckta företrädare kommer allt för nära, vill jag avfyra salvor av frijazz, ostämda outsiderackord och experimentell musik som entusiastiskt tar bruk av plågsamma ljudfrekvenser.

Man måste alltid kämpa för att det finns alltid något att kämpa emot och man kan göra det utifrån sina egna förutsättningar; man kan försynt och förtroligt säga vad man tycker och kanske få någon att lyssna och man kan gapa och skrika och vara en jobbig typ, man kan engagera sig politiskt eller i någon aktivistisk förening; sätten är lika många som dårskaperna. Men ibland tar min energi bara slut och jag vevar bara upp mitt långfinger mot hela skiten och går därifrån, som om någon nu skulle bry sig om det. Det är en av mina otillräckligheter, en förvisso högst mänsklig otillräcklighet.

Och sedan vill jag bara sitta där under min korkek och lyssna på mina Velvet Underground-bootlegs. Som om resten av världen inte fanns.

Det kanske den förresten inte gör. Jag kanske bara hittat på allting. Världens tillstånd kanske bara är en elak fantasi uppstigen ur mitt undermedvetnas allra dunklaste skrevor. Det skulle vara typiskt mig att krångla till saker, liksom.

Å andra sidan är jag helt säker på att min familj, mina vänner och för den delen också mina Velvet Underground-bootlegs finns och eftersom jag har möjligheten att dra mig tillbaka i sällskap av alla dessa så är jag egentligen en ganska lyckligt lottad person.

Resten av världen kan, just nu och vad mig anbelangar, hålla käft.

TACKARS TACKARS LILLA KICKAN!

2010-10-04T23:18:00.005+02:00

Så kom det, trots allt en glad nyhet! Efter röstschabbel, alliansvinst och vilsekomna sverigedemokrater berättas det att Cristina Husmark-Pehrsson inte får var a med och leka när Reinfeldt bildar sin förnyade regering. Husmarkarn lär ha "tagit illa vid sig" av att blivit sparkad ur regeringen.

Oj oj oj, stackars lilla Kickan! Tänk om hon får en tre dagars släng av utbrändhet igen! Vojne vojne!

Det är svårt att känna minsta lilla tillstymmelse till medlidande med den minister som under Alliansen fyra första helvetesår vid makten var den som personligen förstörde livet för ett antal sjukskrivna. Den minister som, trots hård konkurrens från ett antal andra praktfiaskon, nog faktiskt får utses till den svenska politiska historiens vidrigaste minister.

Jag lovar att alla de utförsäkrade du pinat i fyra år också har "tagit illa vid sig".

- Nämen dra på trissor, jag tror bestämt jag håller på
att få såna där utbrändbasilusker igen!

Med tanke på hur många "goda" råd Husmarkarn har gett alla utförsäkrade och arbetslösa under sina år på fel plats borde hon ju inte ha några problem varken att klara försörjning eller sysselsättning. Det är väl bara att packa sig ut och söka jobb, och under tiden leva på socialbidrag, precis som hon tyckt att alla andra ska göra. Förutom då att det knappast lär gå någon nöd på henne som f.d. minister.

Och så kan hon ju, som jag föreslagit tidigare, bli mannekäng. Vända kappor är hon ju bra på.

Hur som helst. Nu kan ju inte ens jag säga att Alliansen inte gjort en enda bra sak under sin regeringstid.

LIKA LIKA SOM ALLTID

2010-10-04T12:44:00.002+02:00

Månadens - nej årets! - mest korkade debattinlägg publicerades i Aftonbladet häromdagen, under parollen "Vi gillar olika".

Jag vill gärna tro att det är en mycket allvarligt menad kampanj, och inte bara ett kommersiellt trick. Vi får inte glömma att det är Aftonbladet som startat kampanjen, så det finns ju all anledning att förhålla sig skeptisk. Men många av de artiklar som publicerats i anknytning till kampanjen har hur som helst varit läsvärda och reflekterat klokt kring det mångkulturella Sverige och dess motståndare.

Ett pinsamt undantag är alltså det inlägg som signerats Andreas Carlsson. Denne Andreas Carlsson är naturligtvis samme Andreas Carlsson som sitter i Idol-juryn.

"Vi gillar olika" är en reaktion mot det invandrarförakt som under den sverigedemokratiska fanan tagit sig in i riksdagen. Men Andreas Carlsson utnyttjar kampanjen till att slå ett slag för Idol och för sin egen brist på självinsikt och -kritik.

Musik är naturligtvis en lysande symbol för hur kulturella korsbefruktningar kan leda till något nytt och något större. Så skapas nya genrer, och så vidgas de genrer som redan finns. Funktionen är den samma för samhället i stort.

Just därför är Andreas Carlssons artikel ett förlöjligande av hela mångfaldstanken, vare sig den handlar om musik eller samhället. Är det någon som absolut inte ska ställa sig upp och prata om "olika" så är det han, eller någon annan i Idol-juryn. Har man en genuin instinkt för olikheter blir man inte medlem i Idol-juryn. "[A]tt vara en av tre domare i 'Idol' ger mig chansen att våga lyfta fram talanger som kanske är lite annorlunda och skiljer sig från gängse normer" skriver Carlsson och skiter så stort lass i det blå skåpet att dörren inte går att stänga.

Idol handlar om likriktning, ingenting annat än likriktning. Idol handlar om att bekräfta det som redan finns. Att hitta någonting som låter precis som något som redan låter som något annat. Andreas Carlsson tjattrar om hur han vill ha originalitet, men när han utsätts för originalitet har han noll och ingen aning om hur han ska förhålla sig till den. Och de som söker till Idol är knappast några under av särart. Det är liksom inga Captain Beefhearts som tar sig till auditionerna.

Kanske vet han inte vad ordet "originell" egentligen betyder. Eller är han bara så dum som han ger intryck av att vara? Fast troligast är att han helt enkelt är så uppfylld av sig själv och så indoktrinerad av den bransch han låtsas kritisera, att han inte längre kan skilja det ena från det andra. Om han någonsin kunnat det.

"[F]ör varje sökande som kliver in i 'Idols' auditionrum hoppas jag på [...] att få uppleva något som jag aldrig upplevt tidigare" påstår Andreas Carlsson och jag undrar om det verkligen finns någon annan än han själv som går på den valsen.

Men allra värst är nog ändå det att Andreas Carlsson trivialiserar ämnet: det mångkulturella Sverige. Det är möjligt att han har en åsikt som inte passar in i temat och därför väljer att skriva som han gör. Det är också möjligt att han inte har någon åsikt alls, att de problem som rör Sverige är ovidkommande från hans tandblekta, glidarglassiga Los Angeles-perspektiv (eller "ell ej"-perspektiv som han skulle sagt själv med sitt oefterhärmligt självbelåtna tonfall).

Nej förresten, jag ångrar mig. Värst av allt är att Aftonbladet blåser alla de som stöder kampanjen, genom att publicera sådant ovidkommande dravel som Carlssons krönika. Aftonbladet är Aftonbladet, och kommer så att förbli. Jag borde fattat det redan från början.

OCH NU ÖVER TILL NÅNTING HELT OVIKTIGT

2010-09-24T20:19:00.008+02:00

I den ovidkommande delen av världen kan man också bli förbannad om man har den fallenheten. Idol är förmodligen det mest ovidkommande jag ägnar mig åt, men som jag sagt tidigare är det de misslyckade som jag känner mest för.

De misslyckade, och de som är exceptionellt bra. I den säsong som pågår just nu har en deltagare stuckit ut långt mer än alla andra: Chima Okpe. Under sin audition sjöng han med en själslig och musikalisk kraft som verkade sprungen ur jordens själva inre. Juryn jämförde med James Brown, men det har nog mer med bristande musikalisk allmänbildning att göra än verkligheten. Richie Havens ligger avsevärt närmare för en jämförelse, fast Chimas hade djup som Havens saknar.

Idag åkte Chima ut, med motiveringen att han inte stod sig i konkurrensen.

På sätt och vis har juryn rätt. Han står sig inte i konkurrensen. Han står över den. Men det var knappast så juryn menade. De menade att han var för dålig, för det var det de sade och då får man väl tro dem.

Visst schabblade han bort texten under sin slutaudition, men kom igen - jag har hört och sett fullt etablerade artister som glömt textrader under betydligt mindre press än vad den allt mer pennalistiska juryn utsätter de tävlande för. Så skilda artister som Björn Skifs, Bob Dylan och Svante Thuresson har drällt bort text under konserter, och under en Nick Cave-konsert fick jag höra honom fråga publiken efter första raden i John Lee Hooker-covern "I'm Gonna Kill That Woman".

Vad falsksång beträffar har artister med längre och mer stabila karriärer än vad Idol-tävlingen hittills lyckats frammana (de flesta har tagit slut efter ett år eller mindre) missat fler toner än de träffat. Patti Smith, Will Oldham, Ian Curtis, John Holm och Syd Barrett är knappast några Caruso någon av dem, och Neil Youngs hela harmoniuppfattning tycks grunda sig på toner som vridits ur led bortom all tänkbar korrigering.

Allt är naturligtvis en fråga om smak, men trion Bagge, Bagge och Carlsson betraktar gärna sig själva som "proffs" och koketterar med sina erfarenheter. Erfarenheter som inte duger mycket till när det verkligen gäller. De säger att de vill ha "personlighet" och "egen stil" men när de väl får det slänger de ut den ur tävlingen.

Nu har Idol visserligen aldrig varit något annat än en ohemul rovdrift på den mest lättpaketerade artisten, vilket inte är samma sak som den bästa, men när Carlsson och Baggarna skickar hem en sådan sensationell sångare som Chima Okpe så blir det mer uppenbart än vad skivbolagslakejerna i juryn egentligen vill. Då ser Carlssons tandblekta flin än mer hånfullt ut, och Laila Bagge-Wahlgrens självbelåtenhet ännu mera upp-pumpad.

Nåja, nu behöver jag inte titta mer på det i alla fall.

....

FÖR SVERIGE I SKITEN

2010-09-20T14:24:00.007+02:00

Igår vaknade jag i ett skitland och somnade i en avgrund.

Ingenting av den indignation jag kände efter att valresultatet (minus förtidsrösterna) hade konstaterats har lagt sig. Den har bara blandats med en växande, desperat förtvivlan. Det blir knappast bättre av att veta att Grästorp har röstat in nazister i kommunfullmäktige. Alltså sådana nazister som till skillnad från Sverigedemokraterna inte ens försöker dölja sina riktiga sympatier under en fernissa av rumsrenhet. Om man nu inte räknar ett pliktskyldigt namnbyte från Nationalsocialistisk Front till Svenskarnas Parti förstås.

Vad man kallar dem spelar ingen roll. Det är åsikterna som räknas. Och de åsikter som igår vädrades i alla vallokaler runt om landet och som mynnade ut i valresultatet går stick i stäv med allt vad värdighet, solidaritet och medkänsla heter.

Just nu kan jag inte annat än att bli äcklad. Riktigt förbannat äcklad.

Det pratas mycket om vänsterns misslyckande (och det finns och stavas Mona Sahlin), men det stora misslyckandet är att Alliansen blev omvald och att SD tar plats i riksdagen. Misslyckandet är hela landets. Så långt håller jag med Mona Sahlin; detta är ett val utan vinnare. Idag står alla som förlorare utom möjligtvis de allra rikaste.

Alliansen skyller reflexmässigt på vänstern när den borgerliga politiken gång på gång misslyckas med att forma ett land där alla människor är välkomna. Men de fyra senaste åren är inte vänsterpolitikens fel, och de fyra kommande åren, när vi får se 20 sverigedemokrater ta plats i riksdagen (där kan vi snacka massinvandring), är Alliansens fel. Alliansens, och bara Alliansens. Jag har sagt det så många gånger förr, och Lars Ohly säger det idag: "När välfärden monteras ner och många människor kommer i kläm, då är det klart att de enkla lösningarna har lätt att få anhängare."

Den största tillströmningen till SD kom från Moderaterna. Från Moderaterna kommer migrationsminister Tobias Billström. Inom Folkpartiet frodas invandrarfientligheten, hur mycket en irriterad Jan Björklund i en TV-debatt än snäser ifrån när han anklagas för att spela SD i händerna. Han har ju minsann adopterat barn från främmande kulturer. Jag har hört samma "argument" från sverigedemokrater - "den-och-den i vårt parti är ju gift med en invandrarkvinna". Det är så rasisterna fungerar - alla invandrare är otäcka utom just dem man själv känner.

Idag skäms jag för mina medmänniskors beslut att förlänga Alliansens styre med Sverigedemokraterna i släptåg. Jag skäms för det Sverige som ger sig på de svagaste medborgarna. Jag skäms för det Sverige som blivit mobbarnas högborg.

När någon blir överfallen och nerslagen och sparkad när han ligger ner kallas det misshandel.

När någon gör samma sak med en röstsedel kallas det demokrati.

Sällan, utom möjligen 1991 när Ny Demokrati tog sig in i riksdagen, har demokratin lidit lika mycket av sin egen inneboende självförstörelsemekanism som idag. Gråtmilda sverigedemokrater hulkar fram sitt martyrium i samma media som de påstår inte bryr sig om dem, trots att media mer än någonsin gett dem utrymme att föra fram sina extremistiska åsikter. Hur det hade gått om media inte uppmärksammat dem i samma höga grad kan man bara spekulera i. Att, som det heter, ta debatten med SD är hur som helst en omöjlighet. Man kan inte debattera med någon som inte kan, eller vill, svara på berättigade frågor.

Man kan inte debattera med en sverigedemokrat. Det är inte svårare än så, och jag törs påstå att alla som försökt innerst inne vet det.

Det är åtminstone glädjande att se att SD:s framgångar också efter valet driver ut folk på gatorna i protest.

En av de största ljuspunkterna idag är annars SvD:s kulturchef Stefan Eklunds debattartikel "Kunskapsbrist bakom SD:s framgångar". I det politiska mörkret är det ett välkommet, upplyst inlägg. Jag tänker inte förminska artikelns innebörd med några utsnitt ur texten. Läs den själva istället, läs hela. Det Eklund propagerar för är kanske det enda som skulle kunna dra upp Sverige ur avgrunden, och förvandla det från ett skitland till ett land där solidaritet, humanism och människovärde återigen blir respekterade ledord.

..................

BLÅ SEGER, SVART SÖNDAG

2010-09-19T22:54:00.016+02:00

Den svenska cancern får fortsätta frodas i ytterligare fyra år; väljarna har röstat höger. De har använt sin rösträtt till att godkänna allt det jag skrev om för en knapp vecka sedan. Ungefär hälften av Sveriges väljare tycker verkligen att

"det är bra att hetsa mot sjuka, att det är bra att skapa undantag från samhälleliga rättigheter för invandrare, att skicka föräldrar till skolan för att hålla ordning på buset istället för att ta itu med de verkliga problemen inom skolan, att kunna skicka arbetslösa vart som helst i landet där det råkar finnas ett ledigt arbete utan hänsyn till sociala omständigheter såsom familj, att myndigheterna har rätt att lusläsa medborgarnas privata kommunikation med förevändningen att man "bekämpar grov brottslighet", att privata företag har rätt att göra husrannsakan hemma hos folk och beslagta enskildas egendom, att rika blir rikare och fattiga fattigare, att anställningsskyddet upphävs i högre eller lägre grad (men alltid i för hög grad), att A-kasseavgiften är ojämlik och så hög att somliga inte anser det rimligt att betala den, att bygga ut kärnkraften, att hålla folk i underbetalda arbetsmarknadsåtgärder till arbetsgivarnas förmån, att ta allmän egendom och sälja ut den lite som man vill, att sänka löner, att göra pigor och tjänare av arbetslösa, att vi har ministrar som saknar utbildning inom sitt ministerområde, och att vi har en statsminister som suckar djupt när långtidsarbetslösa berättar om sin situation".

Och som om den borgerliga svulsten inte var allvarlig nog, så har den dessutom alstrat sverigedemokratiska metastaser. I SVT:s valvaka frågades det om det är Alliansens politik som banat väg för SD:s valframgångar, och naturligtvis är det det! Ju hårdare tider Alliansens politik skapar, desto större benägenhet att hitta syndabockar och de så kallade invandrarna har alltid varit enkla mål för enkla sinnens behov av enkla lösningar.

Det sägs att SD:s framgångar i detta val kan vara resultatet av ett missnöje med de etablerade partierna. Det gör det hela bara ännu värre. Det betyder att ett alltför stort antal röstberättigade svenskar är beredda att sälja ut allt vad solidaritet och medkänsla heter bara för att visa sitt missnöje. Det är lågt. Det är svinaktigt. Alla som missnöjesröstat på SD:

SKÄMS PÅ ER! NI ÄR INTE VÄRDA ATT KALLAS SVENSKAR!!!

Jag hoppas ni kommer att sova förbannat illa i fyra års tid. Det lär i alla fall ett antal så kallade invandrare göra när de tänker på att de gamla BSS:arna har tagit plats i Sveriges riksdag. Sova illa kommer också alla de göra som tror på solidaritet och inte går på några gråtmilda martyrlitanior om hur hemskt synd det är om de jättestackars rasisterna motarbetas hit och censureras dit.

Ni som missnöjesröstade på SD: Jag hoppas att alla era spegelbilder visar er som de djävlar ni är.

Tillika hoppas jag att alla ni som röstade på Alliansen, i tron att egoism, översitteri och organiserad välfärdsförstörelse skulle vara bra för landet, någon gång själva kommer att drabbas av den politik som ni röstat på. Ni förtjänar inte bättre.

Men det är väl viktigare för er att få några futtiga hundringar mindre i skatt, än att alla som bor här ska kunna leva ett värdigt liv.

Men vänstern ska inte heller gå fri från kritik. I valvakan yppades pinsamma socialdemokratiska ursäkter för vänstersidans misslyckande: Det var MP/V-samarbetets fel. Men säg som det är istället: Mona Sahlin är ett fiasko som partiledare, och hon borde ha bytts ut för länge sedan. Hon borde aldrig blivit partiledare från första början. Resultatet av denna grava missbedömning ser vi nu.

Det är min övertygelse att Alliansen vann förra valet på grund av Göran Persson. Det är tillika min övertygelse att Alliansen valdes om nu på grund av Sahlin.

Naturligtvis passar Beatrice Ask, Sveriges okvalificerade justitieminister, på att attackera V och kalla dem för ett extremistparti jämförbart med SD. Det är en åsikt som anstår en moderat. Det är också ett signifikativt tecken på just den insiktslösa självcentrering som Moderaterna har upphöjt till politik: I rollen som privatiseringfanatiker och svaghetsföraktare är Moderaterna om några minst lika stora extremister som SD.

Kanske därför som SVT:s valstugeundersökning visade att det parti som förlorat flest röster till SD är - just det - Moderaterna. I allt väsentligt är det ingen större skillnad på M och SD. Båda ser som huvuduppgift att bekämpa dem som har lägst status i samhället. Och, genom en människoföraktande politik se till att pariagruppen blir allt större.

Allt man kan hoppas just nu är att det blir nyval. I så fall kommer det att bero på att ingen vill ha med SD att göra, och att Alliansen inte har egen majoritet. Om så sker, hoppas jag att de som i brist på övertygelse röstade utifrån missnöje och att de som lade sin röst på Alliansen, faktiskt tänker efter varför de röstar som de gör. Alla har naturligtvis rätt till sin åsikt, vad jag än tycker om åsikten, men alla har också en skyldighet att vara på det klara över varför de har den åsikten.

Så som det är just nu kan jag bara beklaga resultatet och bereda mig på att vara rädd och förbannad i ytterligare fyra år.

........................

OSMAKLIG POLITIK KRÄVER OSMAKLIGA METODER

2010-09-16T15:18:00.001+02:00

Det knackade försynt på dörren och där stod ett par jätterara barn som vi inte kände. En av töserna, för flickor var det, fick syn på den för tillfället odrägligt löpska katten, pekade och utbrast "Åh! Har ni katt! Vilken söt!". Barn, och för den delen också vuxna, brukar reagera så på husdjuret och det är en rimlig reaktion för katten är onekligen väldigt söt, mycket personlig om än för närvarande som sagt odrägligt löpsk."Ja!" genmälte den andra lilla flickan och den första uttryckte ett indignerat "ja-men-du-titta-ju-inte-ens!".

Sedan överräckte de en folder, för att inte säga en liten pamflett, med titeln "Solidaritet för en bättre värld". En leende folkpartikandidat blickade mot mig från den oansenliga broschyrens framsida.

Jag håller med folkpartikandidaten om att solidaritet behövs för att göra världen bättre, och just därför tänker jag rösta varken på Folkpartiet eller några av deras kollaboratörer. Att Alliansens politik får mig att känna mig särskilt obekväm är knappast en hemlighet, men ytterligare obekväm fick folkpartikandidaten att känna mig då folkpartikandidaten i propagandistisk tjänst tagit två jätterara barn som med charm och vinnande förtjusning i främlingars husdjur säkert gjort en och annan osäker väljare tillräckligt hjärtnupen för att lägga en röst på folkpartikandidaten eller åtminstone folkpartikandidatens parti.

Jag skulle känna mig precis lika illa till mods om valfritt vänsterorienterat parti skulle använda sig av samma typ av biologisk krigföring.

Jag kan inte låta bli att undra om folkpartikandidaten, som möjligen också var förälder till något av eller båda barnen, stod utanför med en glass till vardera barn som tack för hjälpen.

I skenet av detta ter sig partiernas TV-reklam tämligen harmlös men den tycker jag också innerligt illa om. Själva idén med oemotsagda valargument (mer eller mindre underbyggda) på bästa sändningstid känns väldigt... USA. Fast det är kanske ett konsekvent steg då den svenska politiken redan tidigare amerikaniserats, med personval, en alltmer tillspetsad form av det som i brist på en lätthanterlig svensk term brukar benämnas negative campaigning, och endast två egentliga alternativ att rösta på.

Egentligen vet jag inte vad det är jag tycker sämst om med partiernas TV-reklam; om det är just det att man helt oförhappandes, med överrumplingstaktik, får politiska budskap inmulade rakt i ansiktet, eller om det är det att det gör politiken till en produkt bland alla andra. Lite smink, lite tandvårdsprodukter, bomullsbyxor från en lågpriskedja för män och så en klatschig formulering om hur vi bäst ska rädda skolan från mental söndring.

Eller så är det helt enkelt så att själva idén med politiska budskap förpackade till kommersiella TV-snuttar är så förbannat borgerlig till sin natur. Allting ska produktifieras och kan det inte produktifieras så ska det förbjudas eller på ett mer eller mindre sofistikerat sätt förgöras. Som olönsamma människor till exempel. Och en produkt ska marknadsföras till varje pris, och där kommer den förbindligt leende folkpartisten in igen. Om folkpartistens privatekonomi vet jag intet, ej heller hur stora, hemliga donationer folkpartikandidaten fått till sin kampanj; budgeten räckte i alla fall till en folder, men själva distributionen blev inte dyrare än vad barn nu kan tänkas kräva i arvode. En glass. Fast två, för det var ju två barn.

Min röst är emellertid betydligt mer dyrbar än så.

.........

TROLLFORMLER VID MIDNATT

2010-09-15T22:17:00.012+02:00

"Detta är midnattsmagi", sade radioprataren och utan ytterligare förvarning jabbade de inledande trumslagen hårt mot sinnena. Visserligen hade jag hört "I Put A Spell On You" i Creedence Clearwater Revivals version tidigare, men först då, strax innan tolvslaget just den där natten, hade jag fått den i ett sammanhang där hela dess magnifika storhet blev uppenbar. I just det tillfället fanns ingenting annat, någonstans på jorden. Midnattsmagi, sannerligen.

Mitt förhållande till Creedence är idag kluvet. Om jag så aldrig mer hör "Bad Moon Rising", "Down On The Corner" eller "Proud Mary" kommer jag ändå att dö som en lycklig man. Och om jag inte dör lycklig, så beror det inte på att jag inte hört varken "Proud Mary" eller de andra någon mer gång.

Men jämte dessa låtar, hänsynslöst uttjatade av tveksamt begåvade gatumusikanter, orimligt glada lägereldsgitarrister och omdömeslöse karaokelallare, så finns det ett Creedence som gott och väl transcenderar den genomsnittliga uppfattningen om bandet. När de sprängde det lättillgängliga treminuterformatet som förde dem upp på topplistorna och våghalsigt sökte efter låtens bortre gräns, var Creedence ett psykedeliskt band par excellence. Inte i sound så mycket som i angreppsmetod. Första plattan har (förutom "I Put A Spell On You") deras slamriga, aviga version av "Suzie Q", medan senare skivor stolt erbjuder utvidgade medvetandeövningar som "Keep On Chooglin'", "Effigy" och covern på "I Heard It Through The Grapevine".

Debutskivan från 1968.

Man kan tycka att den södernvibb som San Francisco-bandet redan tidigt lade sig till med är lite fjantig - särskilt när John Fogerty närmast karikatyriskt uttalar "heard" som "höjd" och "bootleg" som "boolay". Men i just "I Put A Spell On You" fungerar allt. Få låtar, ens autentiska sådana, manar fram en lika övertygande känsla av klibbig Louisiana-hetta, ångande mangroveträsk och sluga häxkonster. Fast det kanske är något jag tycker bara för att jag inte varit där och upplevt Louisiana i verkligheten. Men ibland kan jag kosta på mig att välvilligt godta en illusion, särskilt när den är så skickligt iscensatt som i detta fall.

Screamin' Jay Hawkins - med rätt att förhäxa.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört en enda dålig version av "I Put A Spell On You". Jag kan visserligen inte heller säga att jag hört dem alla, men jag har hittills fallit för alla jag har hört, från Screamin' Jay Hawkins struttiga original, över Nina Simones och Thems nattklubbsjazziga varianter till senare tiders tolkningar av artister som Marilyn Manson, Nick Cave och Diamanda Galás. Men ingen av dem kommer i närheten av Creedence; ingen lyckas tränga in så djupt i låten som Creedence, så djupt att det verkar som att låten istället tränger ut ur dem.

Diamanda, exorcisten.

John Fogerty hyllas brett som en exemplarisk rocksångare, och det med all rätt, men jag kan inte komma på ett tillfälle när han har sjungit bättre än i Hawkins låt. Emellanåt tror jag att Fogerty byter hudfärg under låten, från kalifornienvitt till djupaste soulsvart. Särskilt när han redan fyrtio sekunder in i låten tar sats i ett uppåtglidande "yeah", som om han ville mobilisera alla svartkonstens andar till en, samlad attack. När han sjunger "Ain't gonna take none of your foolin' around, ain't gonna take none of your puttin' me down" får man en oroande känsla av att befinna sig inne i huvudet på en psykopatisk stalker. I just detta sammanhang är det positivt menat.

Häxmästarna.

Dessutom är låten ett ypperligt format för Fogertys gitarrspel. Han sliter i strängarna som en uppriven Cipollina eller Melton, och just när man tror att solot är slut tar han en vända till och låter tonerna flyta över i en så elegant kontrollerad och melodisk rundgång att den som någonsin försökt göra något liknande, men bara åstadkommit ett löjeväckande fågelkvitter eller oregerligt vrål, måste häpna.

Och sen, ännu ett varv - Fogerty slår över strängarna som om högerhanden vore en propeller och driver upp låten på ytterligare en nivå.

Det är möjligt att perfektionisten Fogerty hade solot minutiöst utarbetat innan det spelades in, men det låter som resultatet av ögonblicklig, dunkel inspiration. Som om alla andar som låten åkallar beredvilligt ställde sig till gitarristens förfogande.

Om Fogerty hade någon speciell i åtanke när han ledde sitt band genom "I Put A Spell On You" vet jag inte heller, men om han hade det tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är just den personen. Då hade ni fått leta efter mig i FBI:s register över spårlöst försvunna.

Jeffery Lee Pierce, bluespastor i Gun Club.

Det finns ett antal inspelningar som liksom innesluter rockmusikens själva märg, med hela dess historia men som fryser framtiden till ett evigt, brinnande nu. Dylans så kallade Albert Hall-konsert 1966, Elvis "Mystery Train", Johnny Burnette oemotsägliga "Train Kept A-Rollin'", Gun Clubs "Preachin' The Blues" som lyckas vara överstimulerad och otillfredsställd på samma gång. Och ni förstår vart jag vill komma: "I Put A Spell On You" är ytterligare en av dessa; en frambesvuret monster som under inga omständigheter ryms i "Bad Moon Risings" flanellskjorta.

****

Några versioner:

Från Creedences debut
Tunt Youtube-ljud som inte gör låten rättvisa, men ändå.
Trippigt originalklipp med Creedence
Varning för Fogertys mustach!
Creedence live på Woodstock
Brutal!
Screamin' Jay Hawkins
Den kända versionen.
Screamin' Jay Hawkins
Det ocensurerade 78-varsoriginalet.
Screamin' Jay Hawkins
Ett sentida och sevärt TV-framträdande.
Screamin' Jay Hawkins
Puts A Northern Soul On You.
Diamanda Galás live
Exorcism.
Nina Simone
Trollformler med annat tonfall.

UPPDRAG GRANSKNING KULTUR OCH SCENEN

2010-09-14T23:07:00.005+02:00

Kvällens kulturupplaga av Uppdrag Granskning handlade om den så kallade Scenen som ligger bakom många av de filmer som florerar för vad som populärt kallas illegal nerladdning. Emellanåt var inslaget faktiskt lite fånigt; en passus av typen "vem som helst som du möter på gatan kan vara en del av Scenen" påminde nästan komiskt mycket om amerikansk bögskräckspropaganda från 50-talet. Intressantast var väl att det kom i allmän dager att många av de filmer som sprids före de haft biopremiär kommer från butiker, distributörer, produktions- och filmbolag. Det vill säga precis samma företag som med suspekta redskap som Antipiratbyrån (APB) vill bekämpa fildelningen. Samma företag som APB har som klienter.

Kanske borde de rensa lite grann i de egna leden istället för att bussa hemliga sällskap som APB med sina tvivelaktiga metoder på privatpersoner. Var det något som kom fram med all önskvärd tydlighet i programmet, så var det just det, att APB de facto använder sig av maffiametoder och förtäckta hot. "Det är nog bäst för dig att du kommer hit och pratar med oss - utan advokat".

APB valde att tiga om sin verksamhet, precis som vilken annan ljusskygg organisation som helst. Naturligtvis med förevändningen att det skulle skada deras verksamhet - det är det argument som brukar användas i sådana här sammanhang. Det Henrik Pontén syftar på när han på APB:s blogg skriver att "APB har haft ett antal kontakter med Uppdrag granskning där vi har informerat om vår verksamhet", var ett svävande och intetsägande mailsvar APB skickat till Uppdrag Gransknings redaktion. De metoder de använder förefaller enligt information i programmet gå utanför lagens råmärken.

Det vore verkligen intressant att se Uppdrags Granskning Kulturs modersprogram göra en närmare granskning av APB. För, som det heter när det lanseras integritetskränkande lagar, den som har rent mjöl i påsen har väl inget att vara rädd för...

Förresten noterade jag när jag sökte information om programmet att det redan finns rikligt tillgängligt som torrent. Inte förvånande, men med en ironisk skruv.

Kulturbloggen skriver också, liksom Satmaran.

DET ÄR EGENTLIGEN GANSKA ENKELT

2010-09-14T18:14:00.012+02:00

Valdagen gör mig livrädd. Inte för att jag inte vet vad jag ska rösta på - det har jag mycket klart för mig - utan för att risken finns att vi blir sittandes med högeralliansens dårar i fyra år till. Alla opinionsundersökningar tyder på det.

Nu ska man ta opinionsundersökningar med ett helt paket Jozo. Alldeles särskilt som det gått mer inflation i dem än i den isländska valutan. Det kommer en ny så gott som varje dag, och det enda de gör är att reducera valet till ett slags politisk schlagerfestival. Opinionsundersökningar är politikens hitlistor och de reducerar valet till en ostbågshändelse framför TV:n. Det blir knappast bättre när de oändliga förhandsdebatterna leds av Petrarna Jihde och Settman.

Men om nu dessa opinionsundersökningar har rätt så tycker ungefär hälften av Sveriges befolkning att det är bra att hetsa mot sjuka, att det är bra att skapa undantag från samhälleliga rättigheter för invandrare, att skicka föräldrar till skolan för att hålla ordning på buset istället för att ta itu med de verkliga problemen inom skolan, att kunna skicka arbetslösa vart som helst i landet där det råkar finnas ett ledigt arbete utan hänsyn till sociala omständigheter såsom familj, att myndigheterna har rätt att lusläsa medborgarnas privata kommunikation med förevändningen att man "bekämpar grov brottslighet", att privata företag har rätt att göra husrannsakan hemma hos folk och beslagta enskildas egendom, att rika blir rikare och fattiga fattigare, att anställningsskyddet upphävs i högre eller lägre grad (men alltid i för hög grad), att A-kasseavgiften är ojämlik och så hög att somliga inte anser det rimligt att betala den, att bygga ut kärnkraften, att hålla folk i underbetalda arbetsmarknadsåtgärder till arbetsgivarnas förmån, att ta allmän egendom och sälja ut den lite som man vill, att sänka löner, att göra pigor och tjänare av arbetslösa, att vi har ministrar som saknar utbildning inom sitt ministerområde, och att vi har en statsminister som suckar djupt när långtidsarbetslösa berättar om sin situation fast inte på ett sätt som statsministern vill höra (vilket han gjorde i ett skrämmande reportage i P1:s Studio Ett 25 augusti).

Med andra ord består ungefär hälften av Sveriges befolkning, som det ser ut i opinionsundersökningar, av rätt obehagliga typer. Ytterligare en fyra-fem procent (eller mer!) är direkt korkade; den som tror att Sverigedemokraterna är ett parti med intelligenta väljare ombeds att skyndsamt titta på Lena Sundströms TV4-dokumentär "Dom kallas rasister". Eller lyssna på praktiskt taget vilket som helst av herr Åkessons uttalanden fyllda av tillvrängda "fakta" och tendentiösa "belägg". Eller lägga på minnet alla de våldsdåd som SD:are gjort sig skyldiga till.

Inte för att Mona Sahlin är så mycket till potentiell landsledare heller (exit Sahlin, enter Thomas Östros, tack!) men det skulle knappast bli värre med henne vid rodret. Värre kommer det däremot att bli om Alliansen vinner för att väljarna i svåra tider föredrar enkla lösningar på svåra problem.

För övrigt gillar jag inte att svensk politik plötsligt blivit som Parlamentet i TV4 fast på riktigt. Vi har det röda laget och det blåa laget som inbördes måste göra allt de kan för att komma överens med sig själva. Vilket i praktiken betyder att alla partier tvingas slipa bort alla sina särdrag för att smälta in i sina respektive block.

Å andra sidan kan man nu klart och tydligt säga att kampen står mellan människans välbefinnande och kapitalets rätt. Det ena mot det andra. Svårare än så är det faktiskt inte.

.........................

I SÄNGKAMMAREN MED GLASVÄGGAR

2010-09-14T16:56:00.004+02:00

Nu är moralisterna ute och paraderar igen. En 32-årig man från Skåne står åtalad för att utövat BDSM med en 16-årig flicka. Till saken hör att det skedde i samtycke, vilket det dessutom finns skriftligt bevis på. Det heter att rätten vill pröva hur mycket våld som ska få vara tillåtet i en sexuell relation, men troligare är att allting bottnar i en moralisk indignation och en pinsam brist på förståelse för andra människors preferenser.

Kanske anser sig samhället ha rätt att storma in i människors sovrum och tala om för dem hur de ska älska och leva ut sin sexualitet. Nu när HBT-personer efter generande lång tid till sist tillåts finnas både privat och i det offentliga rummet, verkar det som man anser att det räcker så. Med en Pride-parad om året har samhället tvättat sitt samvete och kan fortsätta att fördöma och moralisera över andra så kallade sexuella minoriteter.

Felet är naturligtvis inte att bögar och flator erkänns grundläggande rättigheter. Felet är att det fortfarande är juridiskt och moraliskt comme il faut att motarbeta andra "sexuella avvikare" som uttrycker sin sexualitet i samtycke med sin partner, oavsett om det handlar om livskamraten eller en tillfällig förbindelse. Något som åklagare Ulrika Rogland verkar vara belåten med när hon säger att målets kärnfråga är att klargöra "i vilken utsträckning" samtycke kan "utesluta ansvar för våldsamt sex".

Många har bloggat om nyheten, och flera har berättigade undringar kring målet. Jonas Morian berör den kanske mest brännande frågan: "Man kan självklart ha synpunkter på ålderskillnaden mellan de båda, men faktum är att 16-åringar betraktas som sexuellt myndiga i Sverige och det finns inga undantag eller specialformuleringar i lagstiftningen som reglerar vilken form av sex som är tillåtet eller inte." Drama Online är inne på samma linje och påpekar att lagen inte kan gå in "och bestämma att heteronormativt kärleksfullt vanilj-fluff-sex är mer lagligt än sadomasochism med en främling som är dubbelt så gammal". Lagen erkänner 15-åringars rätt till sex, men målet i Malmö tingsrätt ifrågasätter de byxmyndigas rätt till hur deras sexualitet yttrar sig.

Media påpekar med en underliggande belåtenhet att flickan har haft en svår uppväxt med åtföljande psykiska problem; bland annat har hon haft ätstörningar och skurit sig själv. Betyder det att exempelvis ångestdrabbade inte ska få ha vilken sorts sex de nu föredrar?

Jag tänder inte på tanken att bli inlåst eller låsa in någon i en bur, eller att knulla någon i munnen tills hon kräks, vilket sägs ha hänt mellan flickan och 32-åringen. Men jag kan för den skull inte fördöma dem som tilltalas av det. Det borde inte åklagaren, eller någon annan, heller göra, varken med eller utan lagboken i näven.

Den verkliga kärnfrågan är huruvida sexuellt myndiga individer (och för den delen sjuka) har rätt till sin läggning eller inte. Ska samhället ha rätt att diktera villkoren för sexuell utlevnad i samtycke? Är sexuellt likaberättigande bara en lyx som samhället ska unna en viss grupp av "sexuella avvikare" och sedan självbelåtet luta sig tillbaka och gotta sig åt sitt eget "fria sinne" och sin "öppenhet"? Apropå papperslösa flyktingar har det sagts att ingen människa är olaglig. Varför ska inte det gälla också de som avviker från en snäv och för många orimlig sexuell norm?

Å andra sidan är den samhälleliga, eller åtminstone politiska, trenden att bistå Storebror med så starka förstoringsglas som möjligt; medborgarna ska kontrolleras i minsta detalj, och privatlivets helgd ska kringskäras och förbjudas så mycket det bara går. Vad vi gör på nätet eller bakom sängkammarens inbillat låsta dörr är numer alltid någon namnlös annans angelägenhet lika mycket som det är vår egen.

Om det är så att sexuellt myndiga personer inte ska ha rätt till sin läggning, är det bättre att höja åldersgränsen för byxmyndighet. Det vore visserligen förmynderi det också, men då skulle man åtminstone vara konsekvent, och vi skulle slippa en massa genomskinliga nödlögner som ändå inte klarar av att dölja den samhälleliga moralförstoppningen.

TEKNIKENS BLUNDER

2010-08-27T01:22:00.000+02:00

Jag kan inte publicera några nya inlägg just nu, för jag har strul med min uppkoppling. Någon del i den tekniska kedjan håller på att säcka ihop. Som vanligt - håll ut i den bistra verkligheten!

JAG TÄNKER IBLAND PÅ A

2010-08-13T17:15:00.013+02:00

Jag tycker väldigt mycket om A.

Många missar bokstavens speciella förtjänster; de tar den för givet och går förbi den som om den vore som vilket G eller T som helst. Det är synd, för A har kvaliteter som många andra bokstäver saknar. Ett rofyllt lugn och en mildhet som annars bara de bästa O:na kommer åt. Hinduerna kombinerar för övrigt A och O i den heliga stavelsen Aum som inte bara representerar hela kosmos utan även dess tillblivelse.

Det finns bokstäver som kan förhöja A:s skönhet ytterligare, och jag tänker då särskilt på M. Det är nog därför jag tycker särskilt mycket om ord och namn som "gammal", "mamma", "Amalia" och till och med ett så skenbart oansenligt namn som "Mats". I somliga fall lyckas innebörden av Am-namnen till och med motsvara skönheten i ordens klang.

Amsterdam.

Amanda.

Amsterdam är dessutom titeln på en av Jacques Brels allra bästa sånger, och en av de städer där jag känt mig som mest hemma.

Man skulle kunna tro att Jethro Tulls skiva "A" (som i allt väsentligt är en av Ian Andersons soloskivor) skulle vara något för mig, men faktum är att det är en mycket dålig skiva.

Inom musiken står beteckningen för övrigt Am för a-moll vilket händelsevis råkar vara mitt favoritackord. Inget annat ackord välkomnar mig med samma mjukhet och melankoliska stillhet som just a-moll. Mystiken, trolskheten, vemodet saknar motstycke bland ackorden.

Tonen A genereras av 440 svängningar per sekund. 4.40 råkar dessutom vara den tid på dygnet som jag är född.

Ibland undrar jag om allt detta på något sätt hänger ihop. Ibland ägnar jag mig åt liknande tankar.

TOO DARN SOULFUL

2010-08-13T15:13:00.003+02:00

Markus Larsson har för Aftonbladets nöjesblogg sammanställt en Spotify-lista med vad han anser är de bästa soullåtarna. Åtminstone av de som han hittat på Spotify. Han påpekar själv att det begränsar möjligheterna eftersom mycket ypperlig soul inte finns där. Han erkänner också att det är balladerna som dominerar.

Han är inte ensam om att i soulgenren föredra balladerna. Personlig tycker jag att soulballader ofta tenderar bli lite för såsiga. Särskilt om de kommer i flock. Jag är mer lagd åt det lite ösigare hållet, låtarna med skarpa kanter och ett lite ruffigare sound. Obskyra northern soul-röjare som är den svarta motsvarigheten till garagerockens Nuggets och Pebbles.

Ett undantag som lyser med en bländande intensitet är Marvin Gaye. De som följt Tango för enbenta en tid känner till min vurm för Marvin. Jag pratade med en god vän igår och samtalet gled in på just Marvin Gaye. Jag passade på att tipsa om "Here, My Dear", Marvins skilsmässoplatta från 1978. Det är lätt att glömma bort den bland mer erkända klassiker som "What's Going On" och "Let's Get It On". Det är hemskt synd, för sällan har Marvin låtit så innerlig som på "Here, My Dear". Och det säger ju en hel del eftersom Marvin är Herr Innerlighet själv.

"Here, My Dear" är soulens "Blood On The Tracks" (och då räknar jag ändå med Millie Jacksons "Caught Up" och "Still Caught Up"). Om det finns någon som aldrig varit med om en smärtsam skilsmässa, så förklarar "Here, My Dear" precis hur det är. För den som har varit med om en smärtsam skilsmässa erbjuder plattan en renande tröst. Marvins smärta är så genuin och påtaglig att det inte krävs särskilt mycket empati för att man ska känna med honom, befinna sig hos honom, som en vän som sitter i soffan bredvid en och måste få ur sig all den olidliga smärtan.

Men Marvin är ändå ett undantag, i en egen, majestätisk klass. Marvin är Marvin, ohotad på sin tron.

Att i övrigt välja ut de bästa soullåtarna är omöjligt, till och med om man inte begränsar sig till de tjugo, hundra eller tusen bästa. Soulen är en genre som är så rik och bred att det snurrar i huvudet bara man ens försöker utnämna de bästa låtarna. Eller mer ödmjukt uttryckt, sina favoriter.

Men jag håller helt klart med Markus Larsson om Al Wilsons "The Snake". Och jag placerar gärna Johnny Maestros "I'm Stepping Out Of The Picture" i samma kategori. Och en hel radda Four Tops-låtar förstås.

Tillåter man sig dessutom att snegla åt funkhållet snurrar det så mycket i huvudet att man blir haffad av polisen för att ha uppträtt berusad på allmän plats.

Dock måste man pressa mig oerhört hårt för att jag ska hitta någon mer sentida låt som skulle platsa. Soulen har gått ner sig totalt i den formlösa, wailande, autotune-skadade lervälling som med en stulen term kallas R&B. Det var bättre förr, men det är inte mitt fel att jag säger det.

SCOVILLE BLUES

2010-08-13T13:08:00.008+02:00

Stark mat är ett av livets stora njutningar. Jag älskar stark mat, även om min mage inte alltid gör det längre. Plåten i plåtmagen jag hade en gång i tiden verkar numer vara utbytt mot skör aluminiumfolie. Men det kan inte hjälpas. Ibland måste jag bara få äta något som får svetten att forsa fram ur pannan, tungan att bränna, blicken att tyckas berusad och hela andningssystemet öppna sig som rövargrottan inför ett magiskt Sesam. Stark mat är ett kommando till livsandarna att vakna.

Eller om jag ska citera en flickvän ur det förflutna: Det ska göra ont att äta.

Eldprovet, bokstavligt talat, är buht jolokia. Denna mycket starka chili kallas också "ghost chili" och har använts i indiska tårgasbomber. Men eftersom jag nu inte spelar i den högsta divisionen av kamikazeätare är jag faktiskt lite rädd för den. Men när den bjuds kommer jag att äta, med lika delar fasa och förtjusning förmodar jag.

Den som klagar över invandringen har aldrig njutit en riktigt god middag med ursprung i "främmande" länder. Med invandringen har matutbudet gått från rätt beige mat till att bli ett brokigt uppslagsverk över all världens maträtter. Det som förr var exotiskt är för den hågade idag vardagsmat. Till och med lågpriskedjorna erbjuder en förvånansvärt stor mångfald av födoämnen från avlägsna regioner. Tänk bara på något så enkelt som kebab. Knappast längre något särskilt exotiskt.

Förresten kommer jag nog aldrig att glömma den där kebaben efter Roky Erickson-konserten i Malmö, kebabens huvudstad i Sverige. Det var det sista öppna stället vi hittade, jag var lite fyllesugen och eftersom jag aldrig tror på den som säger att det är starkt (jag misstänker alltid att det är Svensson-anpassat) vidhöll jag att jag ville ha det starkaste kebabkiosken kunde erbjuda. Trots innehavarens uttryckliga varningar.

Det var nog tur att han aldrig såg effekterna av det han serverade mig. Efter att jag ätit upp den ordentligt tilltagna kebaben och med en blandning av berusat melodrama och genuin knockout slängde jag mig ner på marken och flämtade. Med tanke på min väns ohemult roade reaktion hade jag verkligen inte velat ge kebabkillen det skadeglada nöjet att få säga "Vad var det jag sa?".

Jag vet inte vad som fanns i den där såsen han med djävulsk generositet garnerade kebaben med, men jag misstänker totalförbjudna sprängämnen.

Vad jag inte förstår är varför tabasco fortfarande tjänar som referenspunkt för starka kryddor. Jag har aldrig tyckt det varit särskilt starkt. Lite syrligt och med en viss kryddig spets, men knappast starkt. Det var kanske "starkt" på 80-talet, men kryddutbudet har ökat så markant sedan dess, att referensramarna borde ha uppdaterats sedan dess.

Var jag läste det har jag glömt, men någon frågade en gång varför män alltid ska tävla i vem som kan äta den starkaste maten. Frågan antyder att det skulle handla om något slags snoppmätning. Det kanske det är, men oavsett om det ligger något slags biologistisk drift bakom det hela, så är stark mat en närmast andlig upplevelse. En renande och upphöjande upplevelse, till och med för en ateist som jag.

BOKEN ÄR STÄNGD

2010-08-12T17:57:00.008+02:00

Igår fick jag nog. Igår hände det. Jag raderade mitt Facebook-konto. Inte bara avaktiverade det så där lite halvfegt, utan raderade det permanent. Väck päck vällingsäck.

Häromdagen for jag ut i en av mina smädelsesymfonier mot Facebook, och den imbecilla ytlighet som sajten uppmuntrar och med sitt format snudd på kräver av sina medlemmar. Och igår var det alltså nog.

Man har två ångerveckor på sig att återaktiva kontot, om man nu skulle ångra sig. När dessa veckorhar gått, kommer Facebook att utplåna kontot. Det kommer att bli som att jag aldrig funnits på Facebook. Om de nu inte sparar något av allt det jag skrivit och använder det i någon suspekt sammanhang. Jag litar inte riktigt på de där typerna.

Som sista grej som användare ville jag dock pröva på hur det känns att vara en genomsnittlig Facebook-användare, och bombarderade mina stackars vänner med en förmodligen outhärdlig ström av fullkomligt överflödiga statusuppdateringar. "Nu reser jag mig ur stolen och går in i köket." Och några sekunder senare: "Nu går jag ut ur köket och sätter mig i stolen igen." Emellanåt kryddade jag med lite visdomsord utan visdom, såsom "Man får inte låta bli att säga något innehållslöst". Och alla kommentarer jag fick, vilka för övrigt var betydligt fler än vad jag brukade få på mina mer seriösa statusuppdateringar, belönade jag plikttroget med en glad upptumme. Tjohej! Jajamänsan! Allt är toppen!

Jag vet inte hur många som uppfattade ironin i allt detta, men några gjorde det i alla fall, det vet jag. För egen del lärde jag mig snabbt att det verkligen är ofattbart trist att vara en genomsnittlig Facebook-användare, och känna något slags inre tvång att meddela omvärlden när ingenting händer. Även om det nu bara var fejk, på låtsas, ett slags tämligen harmlöst socialt experiment i miniformat.

Så nu är jag tillbaka i livet före Facebook, gammaldags och fri.

Bloggskribenten i sin lyckliga tillvaro.

NÄR BARNEN BLEV BARNPORR

2010-08-12T16:04:00.017+02:00

Barnporr!

Så där ja, nu har jag fått er att reagera. För alla reagerar på blotta ordet barnporr. Vanligtvis med rättmätig frustration och ilska. Barnporr är en förbannelse, ett stinkande smutsludd frampillat ur informations- samhällets svällande navel. Jag tror vi kan enas om det, förutsatt att du inte hör till dem som gillar barnporr.

Vad som uppenbarligen är svårare att enas om är vad som ska anses vara barnporr. Att somliga nitiska upprätthållare av Svea Rikes Lag tycker att tecknade bilder är ett brott mot barn har blivit uppenbart på sistone, då en innehavare av manga nyligen dömdes enligt lagen mot barnpornografi. Att det inte finns något konkret brottsoffer spelar visst ingen roll i sammanhanget. Det räcker med övergrepp på barnet som idé.

Bild på barn efter ett övergrepp?

Henrik Alexandersson frågade sig för en tid sedan om inte också teckningar på bankrån borde vara olagliga. Även de skildrar ju fiktiva brott mot individer som inte existerar. Man skulle kunna dra det hela hur långt som helst, och ju längre man drog det, desto mer absurd skulle mangadomen te sig. Den skulle te sig precis så absurd som den är.

Bild av anstiftan till barnövergrepp?

Hela denna sorgliga soppa av moraldiarré upphöjd till lag fick en extra skruv igår när det berättades att DN hade polisanmälts för att de i samband med rapporteringen om domen publicerat exempel ur en mangatidning. Jag kan se två anledningar till denna polisanmälan. Antingen är det någon som vill testa lagen och avkläda den i all sin rubbade prydno. Eller så är det någon som på fullaste allvar menar att DN publicerat barnporr. Om det är det första som gäller så har de i alla fall valt några som har råd att betala kostnaderna för en eventuell rättegång. Om det är det andra som gäller är det bara att beklaga anmälarens förstånd.

Undrar när Aftonbladet ska råka ut för samma sak.

Barnporr med inslag av urinsex?

Hur länge ska det dröja innan bilder på barn, äkta eller påhittade, överhuvudtaget blir förbjudna? Uppenbarligen kan allting som avbildar barn, vare sig det finns pornografiska intentioner eller inte, räknas som barnporr. Allt handlar ju om vad lagens företrädare väljer att se. (Det vore insinuant att ställa sig frågan hur det kommer sig att åklagare ser övergrepp mot barn där inga övergrepp - eller ens barn! - finns, så därför ställer jag inte den frågan.)

Och var någonstans hamnar det sex och den pornografi som vänder sig till de som tänder på infantilism eller att se vuxna människor utklädda till barn? Är det också övergrepp på barn?

Jag har varit inne på det tidigare, men det är passande att fråga sig igen: Kommer konstverk av exempelvis Hans Bellmer och Egon Schiele plötsligt att klassas som barnporr?

Barnporr?

Det är svårt att inte dra paralleller till forna tiders USA när författare som William Burroughs åtalades för "obscenitet" i och med "Den nakna lunchen".

Jag har oerhört svårt att se att detta ytterst handlar om våra barns säkerhet. Pratet om barnpornografi och domen mot mangasamlaren ser mer ut som politiska slagträn i kampen mot ett fritt internet. Man vill visa sig duktig när man kraftfullt slår ner på vad som för dagen är populärt att fördöma.

Varför tittar de vuxna männen så lystet på det halvnakna barnet?

Det betyder inte att jag gillar barnporr. Jag tycker att sexuella yttringar och avbildningar av de samma ska få vara fria (vare sig jag gillar dem själv eller inte), men som jag betonat så många gånger tidigare ska sex undantagslöst vara konsensusbaserat. Jag vågar påstå att det i de flesta fall av sex med barn har det inte skett i konsensus. Barnporr bör fortsätta vara kriminellt. Jag ser inget konstigt med det. Det osmakliga är när rättsväsendet börjar fantisera ihop brott som inte begåtts och döma folk för dem.

Piratpartisten Carl Johan Rehbinder skriver ypperligt och oerhört läsvärt om problematiken under den talande och mycket välfunna rubriken "Att offra barnen på rättfärdighetens altare". Christian Engström har också åsikter.

VIN, KVINNOR OCH DÅLIG FILM

2010-08-12T14:09:00.008+02:00

Veckans troligtvis knäppaste nyhet måste vara att en kvinna har anmält en osttillverkare till Konsumentombudsmannen. Varför? För att den slogan företaget använde sig i sin reklam väckte kvinnans sexuella associationer: "Smaken sitter i hålen". Mycket obehagligt, säger kvinnan som uppenbarligen har en vildare fantasi än vad företaget ifråga har. Hon fortsätter: "Jag blev provocerad. Smaken kan väl inte sitta i hålen? Tillslut blev det nästan obehagligt. Det kändes som en sexuell anspelning."

Undrar just vad ostbågar kan ge henne för idéer...

Snuskigt värre...

Apropå ost, så är vinvärlden i indignerat uppror för tillfället. Inblandade är en svindlare, en miljardär, en auktionsfirma och en samlare av fina viner. Sett till rollbesättningen låter det nästan som ett avsnitt av "Morden i Midsomer". Jag kan inte påstå att jag egentligen bryr mig om denna affär och ännu mindre överraskas jag av den. Oavsett vilken samlarsfär du väljer, så finns det de som vill utnyttja samlarnas jakt på det åtråvärda med hjälp av falsarier. Nej, det jag reagerade mest på var den vinsamlare som druckit ett misstänkt vin: "Vi drack vin på restaurangen Comme chez soi i Bryssel. Det var en flaska från 1836 som jag nu i efterhand undrar om den var äkta."

Att blåsa folk är naturligtvis uselt, men allra mest undrar jag bara om vinet smakade gott. Inte om det var äkta. Fast för samlare funkar det inte så. Då är det priset som avgör om föremålet är njutbart eller inte.

Socker-Conny säger: Jag dricker grått vin. Vin med hus på.

För att återknyta till damen i början, hon vars associationer retades av ostreklamen, så förmodar jag att hon inte berörs av skräcken för att ertappas med porrsurfning (eller för den delen att avslöjas ha besökt sajter som handlar om ost, munkar, kakor, biljard, golf eller liknande). I tider av nyhetstorka fyller tidningarna i brist på bättre sina spalter med uppvärmda "nyheter". Aftonbladet är kanske de främsta på området. I en artikel som förmodligen är skriven för att ge den som porrsurfar i smyg stora skälvan: "Din hemliga porrsurfning kan spåras efteråt"!

Jag kan inte tycka att porrsurfning är ett särskilt stort moraliskt problem. Ett större problem är de myndigheter som till varje pris, med specialdesignade lagar till stöd, vill kartlägga den enskilde individens intressen genom att registrerade minsta lilla sak vi gör på nätet.

Inget moraliskt problem. Varken med eller utan kläder.

Jag tycker att den indignation vi förväntas känna över porrsurfandet är väldigt märklig. Handlar det inte mer om den äkta eller oäkta hälftens föreställning om att han eller hon har äganderätt till partnerns kropp och drifter? Blir det inte ett slags monogami in extremis, en fundamentalistisk uppfattning av tvåsamheten? Man kan ta det ännu längre och fråga sig om tvåsamheten överhuvudtaget är den optimala tillvaron för en människa, men det tänker jag inte gå in på igen och här.

På tal om visuell tillfredsställelse eller brist på densamma uppmärksammar SvD att de nya lagarna om reklam i TV formellt sett ger SVT rätt att använda sig av produktplacering. Moderaten Erik Kristow påstår att den nya lagen inte är till för att ge SVT möjlighet till en ny form av finansiering som alternativ till licensavgiften. "Visst hade vi kunnat skriva in en begränsning av produktplacering i SVT:s sändningstillstånd, men vi tyckte inte att vi behövde det eftersom SVT ändå har kravet på sig att vara opartiskt", menar Kristow.

Jag har svårt att tro på det där. Med tanke på borgerlighetens paranoida rädsla för allt som inte är privatägt - särskilt det som är licensfinansierat - är jag så gott som säker på att detta är ett ytterligare ett steg mot nedmonteringen av statlig TV. "Krav", "praxis" och liknande begränsningar har genom borgerlighetens försorg aldrig varit tillräckliga skäl till att inte försämra något.

Vill man inte titta på TV kan också låta bli att gå på bio. Aftonbladet lär oss publiken ratar svenska filmer och Beck-regissören Harald Hamrell konstaterar att "bara en idiot går och sätter sig i biosalongen" när det är sommar och varmt väder ute. Därmed har han idiotförklarat de närmare 90.000 personer som trots allt gick och såg "Levande begravd", den senaste delen i den oändliga serien om Martin Beck.

Motvikt och motgift.

Att det går dåligt för svensk film är rätt åt den. Svensk film är skit och har i stort sett varit det ända sedan Ingmar Bergman drog sig tillbaka. Med hans pensionering förlorade svensk film en naturlig motkraft till all sinnesslö smörja som dominerat utbudet sedan dess. Det är långt, mycket långt, mellan de filmer som reser sig ur över Beck- och Wallander-standarden. "Låt den rätte komma in" är inte en av dem.

Så varma sommarkvällar oaktat; svensk film får exakt det den förtjänar när publiken inte vill se fanskapet.

NÄR ARBETET INTE BÄR SIG

2010-08-12T13:32:00.003+02:00

Inte för att uppvigla någon till uppror mot sina arbetsgivare, men jag tycker att det är lite skojigt med de vietnamesiska bärplockare som låste in sina arbetsledare i ett rum och band fast en av dem i protest mot de usla arbetsvillkoren. Polisen fick komma och befria basarna och anhöll upprorsmakarna.

Man kan, fortfarande utan att uppmuntra till det, se det vietnamesiska arbetarinitiativet som ett ofrivlligt roande exempel på direkt arbetarmakt.

Det som allra mest bör fördömas är naturligtvis hur bärplockare luras hit från utlandet med förespeglingen att de ska tjäna en massa pengar och sedan åker härifrån fullkornsblåsta.

Statsministern tycker att det är bra att utländska arbetare kommer till Sverige men att det är dumt att de blir lurade. Ungefär så tycker han. "Det är viktigt att informationen är korrekt och att vi jobbar gentemot de bemanningsföretag som uppenbart verkar ha attraherat arbetskraft på felaktiga premisser." Så säger han.

Det är lite lustigt bara, att ett parti som så gärna och utan egentlig betänketid kan lagstifta bort både integritet och sjukförsäkringar, inte kan tänka sig ett lite mer kraftfullt agerande gentemot de företag som medvetet bryter både mot kollektivavtalet och andra lagar. Vad betyder "vi jobbar gentemot"? "Aja baja, inte göra så nu dumma bemanningsföretag!" Och så var det bra med.

Samtidigt, i Staterna, får flygvärden Steven Slater nog och gör en spektakulär sorti efter att ha sagt upp sig på ett nästan lika spektakulärt sätt.

WHO ARE YOU, ANYWAY?

2010-08-12T12:51:00.007+02:00

Alla vi som vägrade vaccinera oss mot svininfluensan får senkommen upprättelse. WHO erkänner till sist sina hemliga kontakter med vaccinindustrin och medicinskribenten Inger Attestam konstaterar i SvD att pandemin inte var någon pandemi. Den andra vågen av svininfluensa uteblev, trots alla skräckvarningar om att den skulle göra extranummer.

Attestam avslutar sin artikel med orden: "Kvar från de fjorton månaderna av hysterisk pandemi är gigantiska högar av oanvänt vaccin i stora förråd världen runt. Bara i Sverige köptes 11 miljoner doser in för 400 miljoner kronor. I Holland och andra länder har vaccinhögarna börjat brännas upp."

Vi som stod emot hysterin och menade att vaccineringspropagandan bara var en väldigt kostsam bluff med syfte att vaccintillverkarna skulle sälja så mycket vaccin som möjligt beskylldes för att vara paranoiker med konspiratonsteoretiska böjelser. Det kanske vi är, men icke desto mindre hade vi rätt.

Och media, de kan gott stå där med sina medlöparbrallor slarvigt hängande nere vid knäna.

Samtidigt rapporterar just media om nästa jättefarliga enzym, NDM-1. "Det här är väldigt allvarligt" säger Smittskyddsinstitutet. Och om NDM-1 inte knäcker oss, så lär väl MRSA göra det.

Jaha.

Ursäkta min halsstarrighet, men jag har lite svårt att förfasas och oroas efter bluffen med svininfluensan. Jag tänker inte rusa till vårdcentralen den här gången heller för några baciller vars namn låter som ett par topplisterappare.

I FABULERANDETS VÄRLD

2010-08-11T12:47:00.010+02:00

Priset för mest egendomliga valaffischer går i år till Kristdemokraterna.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att de är rätt creepy.

Kristdemokraterna är visserligen rätt läskiga i sig, och tanken på en stint stirrande Göran Hägglund torde kunna skicka skälvningar av fasa nerför ryggraden på den mest härdade. Men det är något annat. Kanske stämningen i bilderna som påminner mig om något som jag inte riktigt kan komma på vad det är och som kanske oroar just därför.

Den reklambyrå som hittat på de här affischerna (eller vem det nu är som hittar på sådana här affischer) har hur som helst lyckats - de syns. Kristdemokraterna kommer med emfas att sprida obehaget varhelst affischerna sätts upp.

På kristdemokraternas hemsida kan man ladda hem valaffischerna. Någon kanske vill ha en tokbligande Göran som bakgrund på sin dator. Vad vet jag. Hur som helst skriver KD i anslutning till bilderna att "Affischerna är fria för nedladdning och spridning. Observera att materialet får inte bearbetas, ändras eller manipuleras." Tro mig, bästa kristdemokrater, något så från början bisarrt som era affischer behöver inte manipuleras...

Men den största frågan är ändock: Varför poserar Göran Hägglund med ett antal kända moderater på affischerna?

Göran Hägglund och Per Schlingmann.

Göran Hägglund och Beatrice Ask.

Göran Hägglund och Cristina Husmark Pehrsson.

Göran Hägglund och Friedrich Reinfeldt.

VECKANS CITAT

2010-08-11T00:38:00.001+02:00

"Jag vill att min aska ska fildelas på Pirate Bay." - närstående yngling

I HUVUDET PÅ LILL-BABS

2010-08-10T16:41:00.017+02:00

På sistone har Facebook varit föremål för ett antal artiklar i dagspressen. Det har handlat om skrytet över egna bedrifter, politikernas och företagens närvaro på sajten och den psykologiska funktion som Facebook påstås fylla. Jag tycker att SvD:s ingress är både rolig och träffsäker: "Apor plockar löss på varandra – vi uppdaterar statusen på Facebook." Om jämförelsen mellan specifika animala hygienvanor och enradingar på sociala medier är nedlåtande eller inte låter jag var och en själv avgöra.

Facebook.

Man kan hävda att Facebook är viktigt för människans sociala drifter eller att den stimulerar psykologiska behov - jag gillar ändå inte Facebook. Jag loggar in kort för att se om jag har några mail och sedan loggar jag ut igen nästan lika fort. Nyhetens behag är sedan länge borta. Det är inte ens kul att leta upp länkar med obskyr musik och bombardera folk med. Varje inloggning föder ytterligare den mer eller mindre uttalade tanken att avsluta mitt konto.

Jag är verkligen trött på alla meningslösa upplysningar om att den-och-den just ska äta, vad den-och-den har på sig, eller att den-och-den har missat tåget. På vad sätt angår det mig? Varför ska jag förväntas bry mig om det?

Skulle någon ringa mig och kort berätta vad han eller hon har på sig för något och sedan lägga på luren skulle jag bara bli förbannad. Eller anmäla dem för sextrakasserier. Varför skräpa ner min vardag med sådan totalt redundant information? Så jag har praktiskt taget helt slutat läsa vad folk skriver. Det försiggår så mycket tomsnack ändå i form av imbecilla reklamsnuttar, innehållslösa pratprogram i TV och korkade påståenden i tidningarna. Det räcker så. Jag vill ha inte ha mer.

Antagligen utgår det hela från den bisarra tanken att om man inte finns på Facebook (och är aktiv där) så finns man inte överhuvudtaget. Som om jaget och Facebook-kontot vore en och samma sak. Det är lite samma slags tänkande som att man måste vara känd för att vara värd något. Det är narcissismen digitaliserad. Självbespeglingen som folksjukdom. Villfarelsen att varje liten sak som kan beskrivas med ett verb är värd att berätta om för andra. Och att ens värde som person ökar för varje vän, halvfrämling eller helfrämling som lägger till en i kompislistan. Och därigenom tryggar man ju tillgången på fler överflödiga rapporter ur vänners, halvfrämlingars eller helfrämlingars liv.

Narcissus har ingenting att säga
för fem minuter sedan Kommentera .Gilla

I en av artiklarna jag länkar till ovan påstås det att vi inte alls har blivit större enstöringar sedan internet blev en del av vår vardag. Tvärtom lär vi umgås mer i verkliga livet nu än tidigare. Jag kan för egen del påstå helt sanningsenligt att det inte stämmer. Min kontakt med mina vänner har inte blivit större eller djupare bara för att jag får veta fler rena oväsentligheter om dem.

Ingen av artiklarna berör emellertid om informationsstressen ökat tack vare Facebook. Eller om kraven på självförhärligande faktiskt har blivit större i och med Facebook och andra pseudosociala medier.

En annan sak som stör mig med "Fejan" är trevlighetsterrorn. Alla ska alltid berätta hur förbannat bra allting är. Det känns som om man plötsligt blivit fånge i någon mysmadrasserad avkrok i Lill-Babs hjärna. Jag kan liksom inte tro på att allt är så jävla bra hela tiden. Vid det här laget föredrar jag utan tvekan att läsa de lätt surmulna, uppgivna och vrånga kommentarerna som undantagsvis dyker upp och som lär ligga betydligt närmare sanningen om vardagen än alla uppskruvat tjohejiga beskrivningar av onsdag kl 14.13 (via Facebook i mobilen). Åtföljda av vännernas klick på "gilla"-pluppen och en frejdig liten upptumme.

Facebook.

Hur hamnade jag i allt detta som enligt mig representerar de sämsta sidorna av umgänge? Eller, det vet jag egentligen, men jag tänker inte berätta det därför att det är min ensak. En bättre fråga vore kanske hur jag tar mig ur det utan att betraktas som en bakåtsträvande svikare. Vad det nu är för fel med att vara det när det så kallade framåtsträvandet är så idiotiskt.

Hur många kontakter skulle jag tappa om jag sade tack för mig? Hur många vänskaper är bäriga nog att överleva en Facebook-frånvaro? Vad är de kontakter som bryts egentligen värda om de inte ens överlever en avsaknad av "Fejan"?

Uppdatering: Boken är stängd.

HÖGERN, VÄNSTERN OCH POLITISKA TICS

2010-08-10T13:39:00.010+02:00

Även om P1 är mitt förstahandsval bland radions kanaler, så händer det väldigt sällan att jag lyssnar på programmet Sommar. Det blir bara inte av, även om många sommarpratare säkert har mycket klokt att säga. Jag lyssnade på, och tyckte mycket om, Ann Heberleins sommarprogram. Jag tyckte också mycket om hennes bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som är en mycket precis skildring av att leva med bipolär sjukdom och ångest.

Betydligt mindre förtjust är jag i Andres Lokko som för några veckor sedan höll i ett eget Sommar-program. Han pratade tydligen om kommunismen, vilket samtidskommentatören och förläggaren Carl-Michael Edenborg kommenterade i ett debattinlägg. "Men Lokko är inte ensam", skriver Edenborg. "De senaste åren har allt fler börjat kallat sig kommunister. Det går rent av att tala om en trend."

Att politiska sympatier är färskvara i vårt diversifierade samhälle är knappast en nyhet, och egentligen är det kanske inte så konstigt om kommunismen håller på att omvärderas till något mer positivt. Efter de senaste åren av marknadens diktatur är det oundvikligt med en backlash mot allt vad moraliskt förvriden nyliberalism heter. Jag tycker att det är fånigt att en politisk åsikt blir något slags kokett emblem, ungefär som för några år sedan när det var hippt att vara lite queer sådär, oavsett vilka sexuella preferenser man egentligen hade. Men just nu har jag inte råd med några principer av det slaget - vid valet om några veckor behövs alla vänstermänniskor som går att uppbringa, oavsett de är trendiga eller genuint övertygade. Så gott som allt som kan vräka den förbannade Alliansen ur regeringsstolarna är av godo.

På tal om vänstermänniskor så ligger Mikael Wiehe i fejd med Sverigedemokraterna. Alltså inte bara sedvanligt ideologiskt, utan högst konkret. SD nallade Wiehes "Flickan och kråkan", skrev om en vers för att den bättre skulle passa SD:s storsvenska åsikter, och framförde den vid valmötet i Sölvesborg. Helt givet blir Wiehe förbannad och ryter till i ett pressutskick: "Jag är arg och upprörd och har självfallet inte blivit tillfrågad eller gett mitt tillstånd. Sverigedemokraterna, med främlingsfientlighet som enda egentliga punkt på sitt program, är det parti som står längst ifrån mina egna politiska uppfattningar." SD:s pressekretetare Erik Almqvist kan för sitt liv inte förstå varför Wiehe blir så arg. "Att någon med så stark vänsterbakgrund inte kan dela med sig är konstigt" säger Almqvist och fortsätter: "Vi vill ju inte heller förknippas med honom och vad han står för." Tankevurporna är rejäla som saltomortaler - om man inte vill förknippas med Wiehe, varför då använda sig av hans låtar? Nåja, Almqvist resonerar som den sverigedemokrat han är; med samma sorts felgängade logik som utmärker SD:s själva politik. Jag brukar inte citera Bert Karlsson, men i detta fall är det passande: "Jag vill inte påstå att han är dum, han har bara lite otur när han tänker."

Gudrun Schyman har inte mer tur hon. Trots att hon på det politiska planet vill avskaffa rut-avdraget, ser hon inga problem med att utnyttja det på det privata. Hon ursäktar sig med att det ingår i den faktura som städbolaget skickar till henne och att man inte kan avstå från att använda det av ideologiska skäl. Hon erkänner med andra ord att hon är en hycklare. Man kan ju för övrigt fråga sig varför inte Schymanskan kan städa sitt hem själv som jag förmodar att de flesta av hennes väljare får göra - fast det kanske är att ge efter för det patriarkala förtrycket... och det går ju inte för sig, av ideologiska skäl får man anta.

Gudrun visar mellan tummen och pekfingret
hur stark hennes ideologiska övertygelse är.

En något mer klartänkt Lars Ohly har tillsammans med Rossana Dinamarca skrivit en ilsken debattartikel under den snyggt formulerade rubriken "Skolan är en sedelpress för aggressiva aktiebolag". I artikeln går de åt de riskkapitalbolag som mjölkar friskolorna på vinst. Det är en sådan där artikel som egentligen inte skulle behöva skrivas, men som måste skrivas, om och om igen, så länge som den självgott uppblåsta "marknaden" tillåts förvandla allting till pengar i de privata ägarnas fickor. Kunskap och kunskapsförmedlande ska självklart ge vinst, men i ett längre och mer abstrakt perspektiv, som ett mer bildat folk som med sin kunskap kan bygga ett starkare land. Och med starkare land menar jag ett land där alla har ett värde och kan få sina behov tillfredsställda - även de behov som inte kan mätas i ekonomiska kalkyler. Kunskap är makt.

Friskola.

I Jan Björklunds värld tycks det däremot förhålla sig precis tvärtom. Enligt honom ska makt ge kunskap. Makt att tvinga föräldrar att vara med sina bråkiga ungar i skolan. Nog för att skolan borde skärpas till (och kunskap borde få en högre status i samhället) men har Björklund över huvud taget funderat över om det är praktiskt genomförbart och i så fall hur mycket sådana disciplinstraff skulle kosta? Tveksamt. Det låter mer som ett politiskt tic inför valet.

Om föräldrar ska övervaka sina avkommor som bara förstör för andra så borde man kanske istället tvinga alliansmedlemmarnas föräldrar sitta med i regeringskansliet, beredda att ta sina illbattingar Friedrich, Jan, Cristina, Maud och de andra i örat när de saboterar tillvaron för andra.

Förresten skulle jag själv vilja ha ett sommarprogram. Jag skulle börja med Stooges "LA Blues", fortsätta med Cramps "Surfin' Bird" och, för att avsluta på en mer romantisk ton, lägga "My Favorite Things" från John Coltranes "Live In Japan" sist i programmet. Jag skulle också kunna tänka mig att istället för Coltrane spela Lou Reeds "Metal Machine Music" i sin helhet. Det skulle så gott som fylla hela programtiden.

THE HEAT GOES ON

2010-08-08T13:43:00.004+02:00

Trots mitt finska påbrå avskyr jag att bada bastu. Påbrået är kanske inte tillräckligt starkt för att jag ska kunna njuta av extrema temperaturer och iskalla vattendopp. Visserligen kan det vara rätt skönt efteråt, men om det är så att det är vägen och inte målet som räknas, så skippar jag det där med bastu eftersom bastuns väg är så förbannat plågsam.

Jag gillar ju inte ens sommarvärme. Allting över 25 grader är en plåga.

Hur någon kan sitta i 110-gradig värme är för mig ett mysterium. Och jag är inte förvånad att kroppen inte pallade med det - i samband med bastu-VM (vilket groteskt påfund!) avled ryssen Vladimir Ladysjenskij. Finnen Timo Kaukonen fick allvarliga brännskador. Tävlingsledaren Ossi Arvela, säger att han är chockad. Men hallå - vi pratar om 110 celciusgrader och en mänsklig kropp! Är det så konstigt att man stryker med då? Som läkarna säger: Det är som att koka sig själv.

Det är något tragikomiskt med att omgångarna i tävlingen kallas för heat.

Folk gör verkligen vad som helst bara för att vara bäst på något. De som inte lyckas bli bäst på något kan ju alltid försöka bli kända för ingenting.

Undrar förresten vem som vann.

DET DUNKELT TÄNKTA ÄR DET DUNKELT "BEVISADE"

2010-08-08T12:50:00.003+02:00

Att Sverigedemokraterna förenklar verkligheten för att kunna bygga vad de tycker är ett slagkraftigt resonemang är ingen nyhet. Nyheten är väl möjligen att de efter många år av målmedvetna försök att tvätta bort framtoningens bruna färg, ånyo söker sig till sina Bevara Sverige Svenskt-rötter för en mer oförblommerad retorik. Kanske passar de helt enkelt på att gjuta olja på de borgerliga vågorna; med Jan Björklunds och Friedrich Reinfeldts smyghets mot så kallade invandrare vädrar SD morgonluft.

Rent strategiskt kan man inte lasta SD; de gör bara det som vilket parti som helst skulle göra som vinglar runt fyraprocentsspärren. De gör det som varje parti med suspekt politisk hemvist skulle göra för att lura i folk att deras åsikter är acceptabla och välgrundade.

Men innehållsmässigt är SD:s politik naturligtvis lika äcklande som den alltid har varit.

Jimmie Åkesson lovade i sitt sommartal i Sölvesborg att SD ska granska statistiken bakom "den nya våldtäktsvågen" för att "bevisa" att den beror på "massinvandringen". Aktat att de nu får fram några "bevis" så lär de ändå inte vara värda så mycket för andra än de som inte förmögna till mer än en halv tanke.

För vad ska Åkesson och hans kumpaner bygga sina "bevis" på? Utländskt klingande namn? Med tanke på hur många det finns som är födda i Sverige, uppvuxna i Sverige och en del av det svenska samhället som bär "utländska namn" bevisar det inte ett jota. Men då skulle man naturligtvis kunna hylla sina sanna rötter och med rasbiologiska krumbukter påstå att kriminalitet och våldtäktsbenägenhet "ligger i generna".

Att kriminalitet av den typ som SD tror sig kunna minska genom att stigmatisera en hel grupp av människor mer har att göra med undermåliga sociala förhållanden än genetiska och kulturella, är naturligtvis enklast att bortse ifrån.

"Dessutom finns forskning som visar att många felaktigt pekar ut invandrare som misstänkta. De har en bild av att brottslingar ska vara mörkhåriga eller ha en viss härkomst," säger Klara Hradilova Selin, utredare på BRÅ, till DN.

Jimmie Åkesson vill få detta att framstå som "den viktigaste jämställdhetsfrågan". Det är lika motbjudande som alltid när det politiska skumrasket försöker lägga beslag på termer som jämställdhet och demokrati för att sedan ladda dem med rakt motsatt betydelse.

SD är och förblir ett rasistiskt parti, hur mycket de än pratar om statistik, demokrati och jämställdhet.

RÖKNING DÖDAR FAST DET ÄR GOTT UNDER TIDEN

2010-08-07T13:06:00.006+02:00

Snart kommer alla australiensiska cigarettpaket att se likadana ut, oavsett vilket märke de har. Grå paket och bilder på kroppsdelar som skadats av rökning. Paketen är stilfulla, faktiskt rätt snygga, men det kanske inte var tänkt att man skulle tycka det. Man ska bli rädd, det är det som är meningen.

Som vanligt inställer sig frågan varför inte hela världen nationsgrant totalförbjuder tobaksanvändning. Svaret är lika enkelt nu som alltid: Man törs inte gå ett emot de stora tobaksfabrikanterna. Man bråkar inte med "marknaden".

Visst, homogenisera förpackningarna. Jag skiter i vilket. Jag tänker inte sluta varken röka eller snusa för det. Jag gillar nikotin, och jag tycker om sältan i snuset under läppen och jag tycker om stinget i morgonens första cigarett som harmonierar så fint med smaken från dagens första kopp kaffe.

Svårare än så är det inte.

Det finns dumskallar som tycker att rökare ska nekas sjukvård om de drar på sig någon sjukdom genom sitt tobaksbruk. Röka är frivilligt, och sjukdomar som alstrats av rökningen är självförvållade. Men: I så fall ska vi också neka alla som skadats för att de kört bil (det är frivilligt), skadats i idrotten (ingen har tvingat dem sporta), genomgått en plastikoperation som gått snett (om något är onödigt så är det kosmetisk kirurgi i kombination med skev kroppsuppfattning), ätit fet mat (ät grönsaker - bara). För att inte tala om alkoholen! Vilket liv det skulle bli.

Men när det gäller rökare får man föreslå och besluta precis vad som helst. Rökarna är det moderna samhällets lovligaste villebråd. För en tid sedan skrev Sakine Madon en ledare i Expressen om jakten på det perfekta folket. Hon slår fast att det finns en extrem intolerans mot rökare. Kanske finns den intoleransen för att rökning är vanligast bland lågutbildade och låginkomsttagare. De är ju två andra icke önskvärda samhällsgrupper (eller egentligen en, efter låg utbildning och låg inkomst följer varandra lika troget som Filip följer Fredrik och Jonas följer Mark). Och eftersom överviktiga också är väl representerade i samhällets lägre klasser så kan man föreslå sockerskatt och regler om mindre chipspåsar, vilket Madon också tar upp i sin text.

Nå. Enligt folkhälsominister Maria Larssons pressekreterare Niclas Thorselius finns inga planer på att ändra designen på de svenska cigarettpaketen. Nä nä...

IGGY, BEATLES OCH ICKE-JUSSI

2010-08-06T13:57:00.004+02:00

Vad är det som är så intressant med Iggy Pops fotbeklädnader?

För många år sedan publicerade en svensk, numera nedlagd, musiktidning en intervju med Iggy Pop. Delar av den handlade om vad Iggy har på fötterna när han befinner sig på västkusten, och vad han har på fötterna när han befinner sig på västkusten. Det mesta av artikeln har jag lyckosamt nog glömt, men jag minns med säkerhet att väldigt lite av den handlade om Iggys själva storhet. Ännu mindre om hans betydelse för rockmusiken. Om jag inte minns alldeles fel så berördes LP:n "Funhouse" bara i förbifarten i en ofullständig diskografi.

Det var väl viktigare med skorna, antar jag.

Skohandlarnas skyddshelgon, tydligen.

Som illustration till en likaledes pinsam notis i dagens Aftonbladet får man en närbild på Iggys högerfot. Notisen berättar glatt om vad Iggy har på sig. När byttes Lester Bangs och Nick Kent mot Ingrid Schrewelius och Ebba Von Sydow som rockjournalistiska förebilder? Med sådan nonsensjournalistik är det kanske inte konstigt om Iggy Pop snäser av skribenterna med ett "Fuck off you big boy". De förtjänar nämligen inte bättre.

Apropå legender så tycker inte Yoko Ono att Beatles ska finnas på iTunes. Det kortfattade TT-meddelande som cirkulerar i svenska tidningar förklarar inte varför. Konstig inställning det där, hur som helst. Å andra sidan verkar allt som rör Beatles vara doppat i torkande asfalt - se bara hur pinsamt lång tid det tog innan Beatles remastrades på CD.

I brist på bättre nyheter seglar för-eller-emot-diskussionen om gatumusikanter upp igen. Affärsinnehavare drivs till vansinne av gatumusikernas snäva repertoar. Det kan jag väl förstå, men som kund drivs jag till vansinne av den encellsmusik som allt oftare vräks ut i överdimensionerade högtalarsystem inne i butikerna.

Om jag under resten av mitt liv slipper höra "Besame Mucho" affekterat framförd på dragspel är det bra, men det finns gatumusiker som uppvisar betydligt större talang än de autotunade clowner som de stora skivbolagen så gärna kontrakterar.

När vi nu ändå är inne på talanger med alternativt värde, så har jag har inga större problem med falsksång, om det inte handlar om Håkan Hellström. (Honom har jag problem med i sin helhet.) Vilket leder oss till "Allsång på Skansen".

Från mitt håll blir det lite komiskt (för att inte säga förutsägbart) när före detta musikskoleeleven Helena Trus säger att just falsksången kommer att döda "Allsång på Skansen". Falsksången är ju på något sätt programmets själva idé. Annars skulle allsångsledarna inte trycka upp en mikrofon i nunan på publikdeltagarna. Det är liksom inga Jussi Björlingar som sitter i publiken.

Det värsta med programmet är inte falsksången utan programmet i sig, liksom det är med alla program som lyder lagen om minsta motståndets lag. Falsksången snarast behövs som en motvikt till den välsmorda trevlighetsterrorn.

Daniel Johnston sjunger upp.

Det skulle vara roligt att bjuda över Helena Trus och tvinga henne till ett dygns oavbrutet lyssnande på Neil Young, Daniel Johnston och Will Oldham för att nämna enbart några av de mer namnkunniga falsksångare som bor i min skivsamling. Och som garanterat ger mig en sisådär tiotusen gånger mer än vilken snitsigt perfekt musik som nu Trus kan tänkas föredra.

För övrigt tycker jag att Jakob Hellman är brutalt överskattad.

FP I SÄNG MED SD

2010-08-04T14:00:00.007+02:00

Jan Björklund passar på att blåsa liv i burkadebatten, och det är svårt att tro att det handlar om så mycket annat än ett försök att nappa åt sig ett par röster som annars skulle gått till Sverigedemokraterna.

Vad jag allra helst vill veta är hur stort problem detta med burkor i skolan egentligen är. Vet Björklund verkligen att andelen burka- eller niqabdolda kvinnor i skolan är så pass stor, att den motiverar en ändring av skollagen? Det finns de som menar att de riktlinjer som redan finns är fullt tillräckliga.

Min personliga grundinställning är att var och en får klä sig som de vill. Icke desto mindre tycker jag att det är obehagligt med maskerade människor. Om de är maskerade av kulturella, religiösa, politiska eller andra skäl är mig fullkomligt egalt. Det är inte i första hand syftet med maskeringen som skrämmer mig, utan det faktum att jag inte kan se människans ansikte.

Maskeringsförbudet gäller inte den som döljer ansiktet av religiösa skäl. Koranen påbjuder emellertid inte självklart att kvinnan ska täcka hela sig, utan enbart de delar av sig som kan vara till behag för mannen att se. I likhet med de flesta religiösa påbud är detta öppet för tolkningar. Vad kan möjligen behaga mannen och uppväcka hans osunda lust? Praktiskt taget allting, beroende på mannens preferenser. Så, även om koranen inte säger att kvinnan måste skyla hela sin kropp så lär det knappast vara svårt att med en frisinnad tolkning hävda att hon är tvungen att göra det i alla fall. I skydd av religionen kan människor göra vad som helst och dessutom hävda rätten att göra det.

Ur ett ankdammsperspektiv borde frågan egentligen vara om vi vill att människor, oavsett anledning, överhuvudtaget ska få uppträda maskerat offentligt och i samspel med andra under vardagliga omständigheter. Men som sagt, problemet är knappast särskilt stort. Jag ser avsevärt oftare nunnor röra sig fritt bland folk, än jag ser kvinnor bärande burka. Och jag blir knappast nersprungen av nunnor på stan.

I ett större, och betydligt viktigare perspektiv, bör frågan istället vara vilka åsikter som egentligen ligger till grund för Folkpartiets politik 2010. Man kan notera att 2002, under Lars Leijonborgs ledning, var Folkpartiet tveksamma till införande av maskeringsförbud vid demonstrationer. Knappt ett decennium senare, med kapten Björklund vid rodret, vill de på franskt manér förbjuda burka och niqab.

I dokumentet "Folkpartiet liberalerna i valet 2010" påstår partiet att "Vi vågar tala tydligt och om framtiden". Ja, Janne B, det kanske är dags att börja göra det nu då - vad är det för åsikter du egentligen hyser?