PÅ ANDRA SIDAN KULLEN

Till minne av Stig Vig och Tom Ardolino

Det var länge sedan jag höll med Jan-Olov Andersson, men han har helt rätt när han konstaterar att Stig Vig är en av punkerans oförtjänt bortglömda. Det är orättvist att Dag Vag idag mest ses som ett slags fotnot till Ebba Grön. De hade ett stort värde i sig - deras två första skivor håller utmärkt för att höras än idag. Allt prat om svenska textförfattares briljans (vilken för all del kan diskuteras) borde även inkludera Stig Vig. Hans skeva användande av det svenska språket balanserade hela tiden på gränsen mellan det pinsamt naiva och det nyskapande geniala. Hans texter liknar inga andras men beskrev tidsandan minst lika precist som Thåströms eller Peps.

Stickan.

Trots att jag måste erkänna att jag inte hållit koll på Dag Vag de senaste decennierna och därmed missat deras återkommande återföreningar så tänker jag ofta på deras gamla låtar. "Dimma", "Tjockhult", den skruvade och dunkla tolkningen av Dylans "Tombstone Blues" i form av "Snorbloos" och "Idioterna" har alla fasta platser i min mentala jukebox. Den sistnämnda hör till de allra bästa svenska låtarna. Någonsin.

Om Peps gjorde reggaen till en fullt naturlig del av den svenska musiken, så gjorde Dag Vag den rockig och ösig. Deras egenpåhittade benämning "transkontinental rockreggae" var sällsynt passande för deras musik. Det var så den var, orädd och mångsidig. Påhittig och full med humor. Kanske är det det som är felet - de var för vitsiga för att idag räknas till de stora svenska banden. Kanske hamnade de också helt fel för att enkelt slinka in i en generaliserande historieskrivning. De var ju aldrig punk, och deras rötter i den svenska proggen med Träd, Gräs och Stenar och Philemon Arthur & The Dung var djupa. Genom Kenny Håkanssons medverkan hade de också en stark koppling till Kebnekajse. Samtidigt var de alldeles för "punkiga" för att kunna vara den svenska proggens sista utpost. Det är fullt rimligt att författarna bakom boken "99 proggplattor" utnämnder Dag Vags debut till den hundrade skivan, den som knyter samman och överbryggar vad som på den tiden syntes som två helt oförenliga genrer. Idag tycker jag att det är lättare att se likheterna mellan progg och punk. Olikheterna tycks i backspegeln närmast ligga på det retoriska planet. Just därför borde Dag Vag uppskattas för deras insatser, och just därför måste Stig Vig minnas som den försigkomna, fyndiga och överbryggande musiker han var.

Talar man om genreöverskridande band finns det sannolikt inget som bättre exemplifierar musikalisk mångsidighet som NRBQ. Rock, pop, rockabilly, tin pan alley, frijazz och country har aldrig legat så nära varandra som i NRBQ:s hantering av det amerikanska musikarvet. För några dagar sedan gick deras trummis bort. Precis som Stig Vig förmodas ha gått bort av sjukdom, gjorde Tom Ardolino det. De sista månaderna vårdades han för ett flertal olika besvär, och till sist blev de för allvarliga för att han skulle klara det.

Tom.

I NRBQ var alla stjärnor, men det var MUSIKEN som stod främst. Jag minns Al Andersons osannolikt fula skjorta med bilmönster lysa upp mörkret på Kolingsborg någon gång under 80-talet. Jag minns hur Terry Adams daskade labben i klaviaturet som en korsning mellan Thelonius Monk och en kåt säl. Jag minns Joey Spampinatos pådrivande bas, och jag minns Ardolino som plötsligt kliver fram från bakom trummorna och med stor inlevelse och skådespelarförmåga läser dikten "You're Over The Hill, Brother". Den konserten har dröjt kvar i minnet som en av de mest vitala jag sett.

Likaledes har den intervju jag försökte göra med dem stannat kvar hos mig som en guldkantad hågkomst. Det var som att intervjua Piff och Puff gånger tio. Utan förvarning kastade sig Terry Adams ner på golvet i den trånga logen och börjar göra situps. Som ett direkt svar, helt orelaterat till min fråga, frågar han mig vilken som är min favoritlåt av Paul Simon. Jag borde svarat "Richard Cory" men blev helt ställd. När jag slutligen plockar fram mitt danska originalex av deras debutsingel, med bildomslag och allt, blir de som fyra barn som lyste upp. Ivrigt tjattrandes undrade de var jag fått tag på den, att de inte hade den själva och att de faktiskt aldrig ens sett den. Jag lovade att försöka hitta ett ex till men jag har aldrig sett den igen. Mitt eget ex är sedan länge borta. Kanske borde jag skickat det till dem medan tid var.