MED FIENDEN PÅ SAMMA SIDA

Igår stängde amerikanska myndigheter ner Megaupload, en av de största sajterna där man kunnat lagra filer antingen för privat bruk eller för, som det heter, "olaglig fildelning". Hos iDG kan man läsa om turerna i flera artiklar, men kortfattat har följande inträffat:

Påstått oberoende av PIPA och SOPA har myndigheterna stängt ner Megaupload och därmed också Megavideo som tillhandahållit material för såväl nerladdning som streaming. Megaupload har servrar i bland annat USA, varför amerikanska staten har kunnat slå till trots att de som driver/drev den Hongkong-baserade sajten finns i bland annat Tyskland och Nya Zeeland. Svaret från hackarna lät inte vänta på sig - omedelbart efter nedstängningen slog Anonymous till mot Universal Music, RIAA och amerikanska justitiedepartementet. "Myndigheterna stänger ner Megaupload? 15 minuter senare släcker vi myndigheternas och musikföretagens webbplatser" twittrade Anonymous och gick efter en kvart till överbelastningsangrepp.

Att Megaupload tjänat stora pengar på verksamheten (enligt uppgift mer än 175 miljoner dollar) och därtill skrutit med sina inkomster i bästa maffiastil är direkt förkastligt. Ohederligt är bara förnamnet. För det finns inget försvar. Men det värsta justitieövergreppet är självfallet att FBI kan släcka sajter lite som de behagar. För att åter citera Anonymous: "Megaupload stängdes ned utan att Sopa har blivit lag. Tänk dig vad som skulle hända om lagen godkänns. Det internet vi känner till kommer att försvinna." Idag Megaupload, i morgon - ja...

I vanlig ordning sker detta med upphovsrätten som förevändning. Artisterna ska skyddas. Men artisterna håller som bekant inte alltid med. Bland annat har P. Diddy, Kanye West och Alicia Keys gått samman och visat sitt stöd för Megaupload i "Mega Song". Låten försvann illa kvickt från Youtube. Varför? För att det maktgalna medieföretaget Universal gick in och blockerade låten på så "upphovsrättsliga grunder". Nu är den emellertid tillbaka på igen - hör den söta lilla låten och se videon här eller Vimeo här.

Varje aktion jag kan minnas från upphovsrättsindustrins sida har motiverats med "skyddet för artisterna". Att stora, etablerade artister - de som är de multinationella nöjeskonglomeratens födkrok - gång på gång gått ut och tagit avstånd från metoderna och aktionerna visar bara hur lite detta handlar om artisternas väl och ve. De små artisterna, de som gång efter annan använts som slagträ när copyrightmaffians andra "argument" vittrat, har över huvud taget ingenting att säga till om.

I den gigantiska kören av kreativa röster är jag personligen med mitt förflutna som undergroundartist bara en liten, liten obetydlig röst, men då jag - i skepnad av just en marginalkreatör - har använts som tillhygge i retoriken tycker jag mig ha rätt att känna mig kränkt. Ett slitet uttryck, jag vet, men likafullt relevant. Delar av den musik jag har gjort låg hos Megaupload för fri och fullt tillåten nedladdning. Denna min möjlighet att nå ut till lyssnare som annars sannolikt inte skulle ha fått tillgång till den har strypts av en nation vars "rättvisa" agerar helt självsvåldigt. Om USA på ett liknande sätt skulle göra en räd mot Mediafire, skulle det betyda att att hela mitt musikaliska livsverk, vad det nu är värt, i ett enda slag skulle vara raderat från internet. Om nu inte någon annan lagt upp min musik hos någon annan lagringssajt. Någon som kanske blir nästa mål för den profitkåta nöjesindustrin. Den som inga pengar har till annonskampanjer för att marknadsföra den musik man ändå inte har råd att ge ut på annat sätt än via nerladdningsbara datafiler hamnar i det bistra limbo som bestäms av de stora bolagen. Med andra ord betyder detta att de stora bolagen effektivt sett bestämmer vilka som ska få höras. Fri information, någon?

Man behöver inte vara särskilt klipsk för att, som många också gör, se likheterna mellan Kina och USA i fråga om internetcensur. I bägge fallen handlar det om generaliserade inskränkningar av friheten på internet. Precis som Anonymous-gruppen säger: Det internet vi känner till kommer att försvinna. Det kommer att lönnmördas av myndigheter med makten att göra precis vad fan de vill, hur de vill och när de vill det. Maktens bedyranden om rättssäkerhet och omtanke om individen är bara ett pliktskyldigt glappande med tomkäften. De är maktens eget playbackframträdande till förinspelade argument.

Exakt hur mycket myndigheternas löften är värda kan mätas med hjälp svenska FRA:s oförmåga att hålla sig till lagparagraferna. Paragraferna, som var så viktiga när FRA-lagen genomfördes. Computer Sweden skriver om "ogallrade databaser, integritetskänslig information som sprids utan motivering och lagrade personuppgifter med oklar koppling till signalspaningen". Det vill säga precis allt det som skulle tas om hand. Det som skulle skötas med arkivmeterprecision. Vi skulle inte oroa oss. Inte lägga oss i. "Vi kommer att sköta det här", sa politikerna till oss i myndigt mästrande ton. Nu ser vi hur det gick. Vi som trots allt oroade oss, vi som var bekymrade och vi som kritiserade, vi fick rätt. Det är inte alltid roligt att få rätt. Det är inte alltid roligt att ha känslan att man kommer att få rätt igen, att känna på sig att myndigheterna, vilket land de än företräder men slående ofta likafullt anförda under ett vajande stjärnbaner, faktiskt är det verkliga hotet mot demokratin. Det är inte roligt att bära på den gnagande känslan av att fienden faktiskt befinner sig på samma sida som en själv