AV FOLK SOM INTE KAN SKRIVA FÖR FOLK SOM INTE KAN LÄSA

Jag tänker inte låtsas som att jag vet vem Ellen Willis är, för innan jag läste några recensioner på den nyutgivna bok som samlar ihop hennes texter om musik hade jag aldrig hört namnet. Inte vad jag är medveten om i alla fall. Det är tryggt att också påstå att jag aldrig läst så mycket som en notis av henne. Så vitt jag förstår är detta en förlust; Willis skrev för The New Yorker mellan 1968 och 1975, alltså en period när rocken var en sällsynt vital uttrycksform.

I kölvattnet av denna bok och det faktum att Ellen Willis först var förbisedd och sedan alldeles bortglömd har en diskussion tagit fart. Den utspelar sig främst på Aftonbladet och Expressen och handlar om varför det finns så få namnkunniga kvinnliga rockjournalister. Det är ett problem, säger de som aktivt tagit del i diskussionen.

Ärligt talat: Problemet är inte om det finns för många män och för få kvinnor eller om det är en könlös utomjording som recenserar skivor. Problemet är att de som gör det, vare sig det är tjejer eller killar, till största delen är för dåliga. Svensk rockkritik - med DN:s Nils Hanson som det numer klarast lysande undantaget - är ett uppehållsrum för sådana som av allt att döma hade ett knapphändigt betyg i svenska och underkänt i analytisk förmåga. Svensk rockjournalistik är trams, nonsens och blaj. Recensionerna är tomma. Intervjuerna ytliga. Artiklarna - finns det överhuvudtaget några sådana värda namnet?

Svensk rockkritik handlar inte om något annat än att skribenterna tycker det är ascoolt att skriva för en tidning. Det är viktigare att vara en del av media än att uträtta något vettigt när man väl är det. Och det gäller lika mycket gamla som unga. Lika mycket män som kvinnor.

Det är ytterst ovanligt att jag läser en recension eller en artikel där jag verkligen känner att skribenten gått in i musiken, varit i musikens själva hjärta, slagit samman sin egen själ med musikens själ, blivit ett med musiken för att sedan komma ut igen och med ett rikt och pulserande språk gestalta upplevelsen för mig som först läsare och sedan lyssnare.

Nåväl. Allt är nu inte enbart skribenternas fel, utan också redaktörernas. Får man inte mer än 300 tecken på sig att skriva om en skiva, är det väl lättare att pladdra på om Lady Gagas senaste buljongkeps, sellerisuspensoar eller klänning av virkade råttsvansar, än att faktiskt ta sig tid och analysera vad Lady Gaga egentligen handlar om. Om hon nu alls handlar om något annat än mediahype som föder sig själv.

I skenet av den svenska rockkritikens sorgliga status är diskussionen om könsfördelning irrelevant. (Med tiden kommer den förmodligen att leda till ett kvoteringssystem, eftersom denna form av auktoriserad könsdiskriminering brukar vara ett populärt styrmedel när man inte klarar av att lösa problemen utifrån krav på lämplighet och erfarenhet.) En dålig text är en dålig text och en bra text är en bra text - oavsett om den är undertecknad med ett Ulrika, Nina, Anders eller ett Viktor. Att pådyvla rockkritiken ett genusperspektiv kommer inte att göra den bättre - möjligtvis sämre eftersom den då kommer att handla om helt andra saker än den är menad att handla om.

Det rockkritiken, och alldeles särskilt den svenska, behöver är ett djupare, mer psykologiskt förhållningssätt till musiken. Skribenterna måste lära sig att förlora sig i musiken, tas med storm, släppa sitt ego. De måste se bortom de pamfletter med patetiska plattityder som kallas pressreleaser och som skivbolagen (i bästa fall) skickar med recensionsexemplaren och som är fullpepprade av reklambyråfloskler och pseudoinformation.

Apropå skrivet om musik läste jag helt nyligen färdigt Ozzy Osbournes självbiografi. Bitvis garva-på-tok-för-högt-rolig och bitvis, som väntat, tragisk. Helt klart är att Ozzy är en strålande berättare, även om han behöver ta en spökskrivare till hjälp. Kanske hade även den svenska översättaren behövt en spökskrivare, för maken till usel översättning hittar man annars bara i piratöversatta filmer och på kabelkanalerna. Har någon på Norstedts ens läst igenom Linnéa Olssons manus? Hur kan ord som "manhål", "fruktmaskin" och "funktionera" slippa igenom när det heter "gatbrunn", "enarmad bandit" och "fungera". Till och med Googles översättningstjänst ger fler korrekta översättningar än klåpskallen Linnéa Olsson.

Men i detta ligger kanske också en del av förklaringen till varför svensk rockkritik är så bristfällig: Det är egentligen ingen som bryr sig. Skit samma om det som skrivs har substans eller om det är en ordblind dagisunge som översätter. Det är inte så noga. Det är ju bara tonårsdunkadunka. Rockmusik är ju ändå bara en fluga som kommer att ha surrat färdigt när sommaren är slut...