HAR DEN ÄRAN, HERR ZIMMERMAN!

Idag fyller Bob Dylan 70 år och jag undrar vad han tycker om det. Jag tror nämligen att Bob Dylan är rädd för döden. Det skulle kunna förklara den med hans mått mätt osannolika aktivitet som han uppvisat de senaste decennierna sedan han i slutet av 90-talet fick luftburna sporer av en farlig svamp i lungorna. Sedan dess har han gett ut första delen av sina memoarer, gjort radioprogram, ställt upp för en presskonferens (!) och, det kanske allra egendomligaste, gjort reklam för Victoria's Secret. Bland annat. Allt för att lämna så många avtryck som möjligt medan hans tid är.

Som om han inte hade gjort det ändå.

Samtidigt tror jag att Bob idag är en lyckligare människa än någonsin förr. Nu kan han med ålderns rätt och den tillhörande erfarenheten göra precis det han vill. Kanske är det först nu som han förvandlat sin arrogans till ett genuint självförtroende. Han har sedan slutet av 90-talet haft ett mer eller mindre stabilt band och inte behövt lita till inlånade musiker som varit duktiga men inte alltid så lyhörda för vad hans musik behöver. Ett riktigt band som svänger och med en spelglädje av den sort som hårt drillade studiomusiker bara läser om i böcker, aldrig upplever. Och med dem kan Bob spela den otidsenliga musik som hör hemma någonstans mellan 1930 och 1960. Han är på ett sätt idag på samma ställe som när han började, och jag tror han njuter stort av det.

Det är honom väl unt. Det kan inte ha varit lätt att vara Bob Dylan tidigare. Jag tror det är mycket lättare nu.

70 år. Det är en respektabel ålder, även för dem som inte skrivit "Like A Rolling Stone", "All Along The Watchtower" och "The Times They Are A-Changin'" eller mindre kända men minst lika imponerande låtar som "Desolation Row", "Idiot Wind" och "One More Cup Of Coffee (Valley Below)". Och hundratals andra.

När Bob fyllde 60 spekulerades i vad han gjorde på sin födelsedag. En populär teori var att han dragit sig undan till en skivstudio och spelade in ofantligt långa låtar med bara piano. Den skivan väntar jag fortfarande på och lär väl få göra det också för den finns förmodligen inte över huvud taget; arkivera den i mappen för "Myter och villfarelser kring legenden Bob Dylan". Hur han firar sin bemärkelsedag idag har jag ingen aning om. Han kanske dricker te, tittar på TV, blåser lite i munspelet och drar några gamla Woody Guthrie-låtar tillsammans med ett par kompisar. Om så är, så är det ett helt okej sätt att tillbringa sin födelsedag på.

Bortsett från den oförskämt usla julskivan han gjorde för något år sedan tycker jag om hur Bob Dylan låter idag. Jag tycker om hans skorrigt spinnande röst, som sammet vävd av svinto. Jag tycker om att höra honom vägra foga sig efter världens jakt efter en magerlagd, aldrig döende ungdom. Jag tycker om att höra honom hylla Jimmie Rodgers, schlagers, gammal rock'n'roll och den folkmusik som alltid utgjort fundamentet i hans egen musik. Jag hoppas han kommer att få möjlighet att göra det i årtionden ytterligare.

Med (visserligen 20 år gammal) hjälp från Loudon Wainwright III önskar jag Bob Dylan ett stort grattis på 70-årsdagen!

.........