FLOATING DOWN, THE SOUND RESOUNDS...

Jag gillar Syd Barrett, det är inte det. Jag tycker han var en fantastisk låtskrivare, en melodiernas monark. Pink Floyd blev aldrig i närheten lika bra utan honom. Och liksom många andra fascineras jag oerhört mycket av hans livsöde. Enda egentliga anledningen till att jag på sistone försjunkit i Pink Floyd-biografier är att få läsa mer om Syd Barrett.

Nej, det som gör mig illa till mods är den besinningslösa kulten kring honom. Häromdagen läste jag att det finns något slags sektliknande sammanslutning som hyllar Barrett genom att göra som honom. Vad det egentligen innebär vet jag inte om jag verkligen vill veta. Jag är rädd att det betyder mer än att bara raka av sig huvudhår och ögonbryn, som Barrett gjorde. Kanske ägnar de sig också åt ritualiserad viktökning, men det är heller inte tillnärmelsevis lika farligt som mycket annat som Barrett gjorde.

Ungefär samtidigt som jag i min alldeles eget, avskilda hörn av världen upplever en ånyo uppblossande Syd-vurm ser jag att det på Gyllene Cirkeln i Stockholm i förrgår arrangerades ett slags hyllningskonsert till honom. (De som missade den då har en ny chans i övermorgon.) Nyligen hittades en liveinspelning med enligt uppgift bra ljud från Pink Floyds konsert på just Gyllene Cirkeln 10 september 1967. Den spelas upp i högtalarna på Gyllene Cirkeln, och på scenen ställer man upp dockor som föreställer Pink Floyd.

Är inte det lite fånigt? Bisarrt rentav? Pink Floyd som kåldockekonsert? Knarkkaspers orkester?

Hur som helst är den 50 minuter långa konsertupptagningen ett sensationellt fynd. Det finns inte särskilt mycket välljudande livematerial från tiden när Syd Barrett fortfarande var med i bandet. Dave Gilmour sägs ha varit på jakt efter just sådant i många år.

Vad han nu ska med det till, annat än gömma undan det i sitt arkiv. Att tro att det faktiskt skulle bli officiellt utgivet är väl att tro för mycket. Tidigare outgivet material med Syd Barrett har hittills pytsats ut till fansen enligt principen om kinesisk vattentortyr. En droppe i taget. En låt här en annan låt där. Gärna som extramaterial på någon samlingsplatta så att fansen måste köpa musik de redan har en gång till. (Fråga sedan varför folk laddar ner...)

Det blir väl med den här konserten som det brukar bli med outgivet Barrett-material, den kommer "på avvägar" och läcker ut bootlegvägen via förslagna fans som gör sitt yttersta för att putsa upp ljudet ytterligare och sprida det över internet.

För övrigt tycker jag fortfarande att en av de senaste decenniernas mest osmakliga utgåvor är den film med vad som sägs vara Syd Barretts första LSD-tripp (fast det är egenligen en senare, den tredje har jag för mig). Gilmour köpte visst rättigheterna till filmen sedan för att hindra den från att fortsätta spridas (vilket kanske fungerade på den tiden nätet inte fanns). Det hör till den Barrettiana som jag inte har någon som helst längtan efter att ta del av. Somligt är heligt. Till och med för mig.