...och ja, sedan så fyllde jag nästan 45. Med det menar jag att jag inte fyllt ännu. Men mina dagar som 44-åring är, om man säger, räknade. Första halvlek är snart slut. Eller egentligen var den slut för ungefär fem år sedan redan eftersom medellivslängden för en svensk man är cirka 79 år, men jag tenderar att se 45 som hälften. Det är som med de gamla C90-kassetterna. Efter 45 minuter var första sidan slut. Sedan vände man och fick 45 minuter till. Hoppas att sista låten inte blir kapad.
Jag befinner mig oåterkalleligen i det som kallas medelåldern och har tydligen gjort det ett tag. Kris? Nä. Jag tycker det är rätt skönt att vara medelålders. Flinar lite extra framför spegeln för att se kråksparkarna. Välkomnar varje grått skägg- och hårstrå som en ny kompis. Jag trivs faktiskt med att se förändringen. Men jag undrar hur det kommer sig att mitt hår grånar från hjässan och neråt. Brukar inte det börja vid tinningarna? Jag menar, vem har någonsin hört uttrycket ”den grå fontanellens charm”?
En annan 45:a, i dubbel bemärkelse.
Visserligen har jag aldrig riktigt vetat var gränsen mellan de olika åldrarna går. När slutar ungdomen, när börjar ålderdomen? Jag bryr mig inte så mycket om den ålder som står på ID-kortet, och kanske är det det som avgör; om ID-åldern är viktig är man fortfarande ung, om man säger att man inte längre bryr sig om åldern och menar det är man medelålders, och om man inte längre kommer ihåg vad det var man inte brydde sig om har man hunnit in i ålderdomen.
Fast det stämmer inte så bra. Det skulle ju betyda att alla som desperat försöker hålla kvar ungdomen fortsätter att vara unga enligt ovanstående definition. Så är det ju inte. Alla 50-åringar som under kirurgkniven lyfter sina slappande ansikten avslöjar sin rätta, 50-åriga identitet just i och med det. Dessa åldersdesperados verkar så... gamla.
Men det är, för att ta till ett uttryck som är betydligt äldre än jag själv, tidens melodi. Vår tid är förmodligen den fjompigaste sedan 1700-talet med dess pompadourer och pudrade peruker. Småbarn lanseras som modeller, tonåringar putar och spänner på sina Facebook-bilder, och vuxna människor åmar sig som småbarn framför spegeln för att hitta den bästa vinkeln.
Hår av hin.
Själv nöjer jag mig med att gratulera håret till varje nytt grått litet strå och konstaterar att jag har skrattrynkor. Var de nu kommer ifrån. Så roligt har jag väl inte haft? För all del, jag har hunnit med att förverkliga de flesta av mina tonårsdrömmar men så förbannat rolig var väl inte första halvlek? Trots min till naturen pessimistiska läggning emotser jag "Livet, del 2" med viss förtjusning. Jag tror den kan bli rätt schysst. Jag har både film och musik och böcker i sådana mängder att det inte kommer inte kommer att gå någon kulturell nöd på mig. Och jag kan alltid skriva.
Fel. Det kan jag inte alls. De senaste månaderna har jag haft skrivkrampen från helvetet. Verbal pares. Detta är det första jag skriver på... länge. För den vars naturliga tillstånd är skrivandet är den fortsatt vita skärmen ett monster som stint stirrar tillbaka med sin ondsinta, bleka blick. Arga leken med en datorskärm. Som bäst med några utraderade krumelurer som inte dugt mycket till som ord. Förhoppningsvis är detta blogginlägg mer än bara en befrielsens paroxysm – en krampens lösning och inte bara ett undantag i en ännu längre period av ofrivillig ordlöshet.
...
Att Tango för enbenta varit tystlåten längre än så är det några som har anmärkt på. Nu känner jag visserligen alla dessa läsare personligen, men för mig räcker det med att antalet personer som påpekat frånvaron går att räkna på ena handens fingrar för att det ska kännas som en folkstorm. Jag har skrivit annat och bloggen har fått ligga i mental kuvös under tiden. Sedan har jag inte heller orkat kommentera samtiden. Den är inte sällan så idiotisk att den talar för sig själv. Absurda lagförslag (en del med passande namn), offentliga (och mindre offentliga) oegentligheter och alla mina andra favoriter ur den rikliga floran av dagsaktuella dilettanterier har högljutt talat för sig själva. Jag menar, ta Håkan Juholt. Mein Gott! Vad är det egentligen för en snurrig spelevink sossarna har släpat fram från bakom ett ostädat skrivbord? Tacka fan för att partiet går kräftgång – han är ju till och med för osannolik för högern! Relegera den mannen från partiledarposten genast. Och tvinga honom att raka av sig mustaschen.
Det blir mycket om ansiktsbehåring märker jag. Så jag fortsätter. Här kommer lite mer info som ni varken begärt eller vill ha. Under en månads tid har jag testat helskägg. Det låter kanske som att jag lånat någon annans, men det var mitt eget. Det låter inte så märkvärdigt när man säger det men jag har aldrig förr låtit det vara kvar så länge, att det förtjänat att utnämnas till helskägg. Det har mer rört sig om en tundra – lite utspridda buskar och enstaka strån som ensamt givit upp sina tystlåtna yl i vinden. Den här gången blev det mer frodigt. Kanske behövde det stå på tillväxt.
Kärestan avskydde det, men man måste ju pröva. Någon gång måste man ju det. Och så illa såg det väl inte ut? Det såg ut som, tja, skägg. Låt vara inte Sean Conneryskt ansat men inte heller ZZ Top-buskigt. Framför allt inte ZZ Top-buskigt. Men sedan när jag kom till den punkt i växtlighetens ymnighet då jag blev tvungen att trimma det åkte det av igen. Jag har ingen trimmer – det är lite 1700-tal över trimmer – så det blev liksom lite ojämnt när jag försökte få till det med hyvel. Ena kinden var mer bevuxen än den andra när jag hållit på en stund med detta verktyg med en rörlighet ungefär lika fin som en motorsåg. Ett klassiskt såga-benen-på-bordet-syndrom alltså. Så jag rakade bort det. Det mesta alltså. Jag behöll en sådan där luden ram kring munnen och det lilla Tom Waits-stripet på underläppen. (Erkänn att ni är skitintresserade av det jag berättar!) Så det som började som lättja (det är förbannat tråkigt att raka sig) och som sedan tog fåfängt sikte på Stålfarfar slutade med... Ricky Gervais.
Det är ju lite beklagligt eftersom jag avskyr Ricky Gervais. I grund och botten är han bara en osäker mobbare som ger sig på sådana som är svagare än vad han är. Jag avskydde ”The Office” och jag äcklas av hans arrogans i den alternativa resereportageserien ”En idiot på resa”. ”En idiot på resa” följer Gervais kompis Karl Pilkington under dennes strapatser världen över. För Pilkington är det verkligen en fråga om strapatser – Gervais och ”bisittaren” Stephen Merchant hittar på uppdrag som Pilkington ska utföra. Så som att hoppa bungyjump med för lång lina eller vettskrämd flyga flygplan fastklamrad vid en vinge. (Ni som sett serien vet att jag inte överdriver.)Jag vill slå Ricky Gervais på käften. Karl Pilkington är en butter kille som helst vill sitta hemma och äta fish & chips till sitt favoritprogram på TV. Han är lite indolent till sin natur men det kan han väl få vara då utan att mobbaren Gervais och hans medkumpan (som följer mobbaren lika säkert som apan följer positivet) ska utsätta honom för potentiell livsfara? Nu är det emellertid så att det är i extrema situationer som Karls klokheter kommer fram. Han kommenterar ofta det som händer surt och oförstående inför vitsen med att äta rutten fisk i Japan eller vandra längs kinesiska muren (det är ju ändå bara en massa sten). Men under den njugga och hämtmatsflottiga ytan finns någon som ser världen på ett helt eget sätt. Om en outsider är någon som hamnat fel i världen och inte kan förlika sig med dess sätt, seder och stil så är Karl Pilkington en outsider. Och som ni vet så ömmar jag för sådana.
Karl Pilkington verkar ha ätit något oätligt.
Okej då: jag känner mig mentalt befryndad med Karl Pilkington. Jag flyttar ogärna på mig, tycker det är jobbigt att resa, undrar ofta vad det där ska vara bra för och trivs gott i min lilla boning. Det kanske är det medelålders kynnet som visar sig – man kan väl bara få vara där man är? Det är ju rätt schysst så. Jag tror om mig själv, förmätet eller ej, att ha ett rörligt intellekt och det rör jag hellre på än kroppen. Jag är usel på sådant där som hälsa. Även om det kan försvaras med nytta och jag intellektuellt kan förstå grejen med det. Som sagt, jag har ett rörligt intellekt...
Men jag har slutat röka.
Jag har tamejfan slutat röka.
De som känner mig vet vad det innebär. Det har tyckts lika troligt som att Beatles skulle återförenas med både John och George eller att Pisas lutande torn plötsligt skulle stå alldeles rakt.
Som om det plötsligt stod rakt.
Men det bara blev så. Det var inte mitt fel. Skyll inte på mig.
För plötsligt en dag smakade cigaretten jätteilla. Förmodligen lika illa som den gör för en ickerökare. I en veckas tid försökte jag fortsätta röka men det gick bara inte. Det smakade riktigt, riktigt illa. Jag vet inte varför, men jag ser det inte som en bedrift att ha slutat. Alla gratulerar och tycker heja heja bravo, vad duktigt att du slutat. Men det var inte duktigt. Inte duktigt alls. Det smakade ju illa så jag kunde inte fortsätta. Det fanns varken vilja eller uthållighet bakom. Bara en dålig smak. Skittråkigt.
För det är tråkigt att inte röka. Jag tyckte om att göra det och hade gärna fortsatt. Faktiskt. ”Men mår du inte bättre nu då?” frågar den som läst alla antirökpropagandapamfletter. Nä det gör jag inte. Visst, jag hostar inte på morgonen och är inte fullt så täppt i näsan. Men det sistnämnda är inte nödvändigtvis enbart av godo. Nu känner jag vad världen luktar och det var ju inget vidare. Den stinker avgaser. Den osar av parfym. Den luktar sopor. Katterna har dålig andedräkt. Matoset är tjockt som lütziskt dimma. Rengöringsmedlen luktar precis så kemiskt och stickande som de borde lukta med så mycket giftig skit i. Tryckfärgen i reklambladen som dundrar in i brevlådan luktar fortfarande fränt av tryckeri. Andras cigarettrök går inte alls – och förr har det till och med kunnat lukta gott; en nytänd cigarett på morgonen, lite på avstånd uppblandad med den nya dagens lovande dofter kunde förr vara lika vackert som synen av röken från samma cigarett när den sensuellt slingrade sig mot taket. Och det, har Mats Olsson skrivit, är lika vackert för ögonen som en sammetsmjuk saxofon är för öronen.
Men nu: Världen är en plats där odörerna regerar.
Det sa de inget om när de tjatade om hur dåligt det var med rökning. Hälsoförbättringen generellt sett är minimal, så alla ni som funderar på att sluta röka av hälsoskäl – gör inte det. Det är inte värt det. Det är mycket trevligare att kunna njuta en cigarett av sitt favoritmärke, än att befinna sig mitt i den eda av miasmer som är världen. Det enda vettiga skälet, det enda jag anser genuint hållbart, är mängden pengar man sparar på att sluta röka.
Det här sa de minsann inget om.
Så jag slutade snusa också, för att verkligen göra en besparing. Det är också lite tråkigt för prillan var lite mysig där under läppen, det var liksom lite gammaldags, lite rejält, även om jag satt där och fegade med mitt portionssnus. (Så rejäl som käften full med rinnklägg blev jag aldrig.)
Att nikotin skärper både syn och tankeförmåga kan jag bekräfta. Utan nikotin är mitt intellekt inte lika rörligt och synen suddar sig. Så jag fuskar. Ibland. Apotekets så kallade rökavvänjningspreparat som innehåller rent nikotin fungerar utmärkt som syn- och tankeskärpare. ”Munhålepulver” kallas det. Det är lätt gulaktigt, kommer i små portionspåsar – ungefär som riktiga portionsprillor – smakar inte mer än fejkad mint en liten stund. Hockeysnus för vuxna. Kalas ju!
Principiellt står jag alltså kvar på rökarnas sida.
Min decemberplan för Tango för enbenta var att liksom året dessförinnan presentera min lista över årets bästa skivor. Men jag kom mig aldrig för. Konstigt nog, för 2011 var ett smått fantastiskt skivår, där många gamla favoriter gjorde sina bästa skivor på länge, och där flera nya förmågor debuterade med styrka och grace. Åtskilliga därtill tog steget från lovande till finslipade. Faktum är att det kom så många bra skivor förra året, att en vanlig tio-bästa-lista inte räckte till. Så det blev en femton-lista. Som växte till en tjugo-lista. Som expanderade till en utländsk tjugoett-lista och en svensk tio-lista.
Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar "We Nah Give Up", samarbetet mellan belgarna Pura Vida och reggaeveteranerna The Congos. Ja, samma Congos som på 70-talet gjorde ”Heart Of The Congos”. Den skivan är lika mycket deras välsignelse som deras förbannelse – den gjorde dem till legender men allt de gjort därefter har hamnat i dess långa, fördunklande skugga. En del av vad de har gjort sedan den har visserligen varit hyfsat, och kanske hade framstått som bättre om det inte vore för just ”Heart Of The Congos”. Det är reggaens motsvarighet till ”Citizen Kane”. Börjar man på toppen kan den bara gå neråt, även om sluttningen är långsam. Därför är ”We Nah Give Up” ett utropstecken. Plötsligt finns det något som kan ta vid där ”Heart Of The Congos” slutar! Nej, den är inte lika bra (det är omöjligt) men den förvaltar arvet på ett trovärdigt och framför allt värdigt sätt.
Beach Boys: Smile
Man skulle också kunna göra en lista över årets bästa arkivutgivningar, men då skulle ”Smile” uppta alla de tio första platserna. Att Beach Boys fenomenala mästerverk till sist kommit ut officiellt är en sensation och en händelse som bara blir större av hur minutiöst sammanfogad den är. Med ett kraftfullt monoljud därtill. Givetvis kan – till och med bör – man skita i de lyxigare utgåvorna. Det är den enkla varianten som gäller om man inte är helt skadad Beach Boys-exeget (vilket det är helt okej att vara – jag förstår och respekterar den åkomman). Ingen vanlig lyssnare som är rädd om sitt tålamod mår bra av att sitta igenom etthundrafyrtiosjutton tagningar av ”Heroes And Villains” och minst dubbelt så många varianter av ”Good Vibrations”... Allt sådant är för de hopplösa fallen. ”Smile”, som ett mjukt flytande magnum opus från en vår tids största genier, Brian Wilson, är i sin koncentrerade form däremot årets absolut bästa skivutgivning.
De fem första platserna på den utländska listan är rangordnade, men sanningen att säga är att de alla skulle kunna byta plats med varandra. Alla dessa fem är egentligen förstaplaceringar. De övriga kommer på andra plats. På tredje plats, utanför listan, kommer säkert ytterligare femtio riktigt hörvärda skivor. Så pass bra var 2011, musikåret.
2011 ÅRS 20 BÄSTA UTLÄNDSKA SKIVOR
Jonathan Wilson: Gentle Spirit
Red Sky July: Red Sky JulyOpeth: Heritage
Inlägg
